Ann (Isebelle Huppert) är en världskänd pianist som blir helt förstörd när hon upptäcker att hennes man har en älskarinna. Hon beslutar sig för att lämna Frankrike utan att lämna några spår efter sig. Hon åker runt i Europa innan hon till slut slår sig ner i Italien där hon hittar sitt drömhus på en ö. En dag simmar hon för långt ut i havet och får kramp. Hon blir räddad av Giulia och de två inleder ett förhållande.
Så skulle man kunna beskriva filmen, men då låter det som att det här är en riktig actionfilm och så är INTE fallet. Ann är en mycket sluten person och hon umgås knappt alls med andra människor. Därför är det ganska dåligt med dialog i den här filmen. Istället är det långa filmsekvenser där vi bara följer med Ann, ser vad hon gör, ser vad hon ser, försöker förstå vad hon känner. Hon söker uppenbarligen något. Frihet? Att komma till ro med sig själv? Eller kanske att inse att hon inte är likadan som sin pappa, som lämnade familjen när hon var liten för att han inte klarade av att leva tillsammans med andra människor.
Hur är det då med den lesbiska kärlekshistorien? Får den någon plats i den här filmen? Nej, knappt någon alls. Det här är inte en film om två människor utan en film om en människa. Det är en film om Ann. Letar du efter en film med romantik, elektricitet eller hetta är det inte den här filmen du ska se. Vill du däremot se en film som har djup, mer musik än dialog, bra skådespelare och vackra vyer, så kan Villa Amalia vara något för dig.
Det blir förstås ingen vidare bra placering på den lesbiska topplistan för Villa Amalia, just på grund av det klena lesbiska innehållet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar