Room in Rome

Jag har haft den här filmen liggande länge i min att-se-hög, men när jag tittade på omslaget kändes den på gränsen till porrig så jag kom mig inte riktigt för att se den. Men sedan läste jag en recension av den i QX och den som hade sett filmen tyckte visst att den var alldeles fantastisk. Så då bestämde jag mig för att se den.

Filmen börjar med att två kvinnor, Alba (kort liten mörk flata) och Natasha (lång blond hetero fotomodell), som har träffats ute på krogen går genom Roms gator och kommer fram till Albas hotell. Alba övertalar Natasha att komma med henne upp till rummet. Där börjar de berätta för varandra om sina liv. Först ljuger båda, men efter ett tag börjar sanningen komma fram.

Sedan tror jag att det är meningen att, när de har älskat med varandra, så blir de båda alldeles kära i varandra. Så snabbt? Jo, jag tror det. "I love you", säger Alba. "Do you love me?" Natasha tänker efter och svarar: "I love you now." Så, just där och då älskar de varandra, tycker nog regissören.

Kemin mellan dem finns dock inte så allt känns mycket konstlat. Det märks också att det är en manlig regissör som älskar nakna kvinnokroppar och speciellt bröst, så när kvinnorna ligger ner och pratar filmas de ofta underifrån sina bröst. Inte för att man som flata behöver ha något emot det, men det var en reflektion jag gjorde. Kvinnorna är från olika länder och talar engelska med varandra, men de talar med usel grammatik och ibland mystiskt uttal, fastän de ibland använder väldigt avancerade ord, vilket känns lite onaturligt.

Men vad händer egentligen i filmen? Ja, egentligen inte så mycket. Kvinnorna pratar och älskar och går runt nakna på hotellrummet. Sedan försöker de lista ut om deras kärlek bara ska vara för en natt eller om de bör fortsätta tillsammans.

Stundtals bryr jag mig om vad de säger, stundtals skrattar jag åt deras grammatiska fel eller deras underliga repliker. I början kändes filmen fånigast, men sedan kom jag in mer i den och vande mig vid hur de såg ut och hur de pratade och då gick det lite bättre att se den. Jag kommer dock inte räkna in den som någon av de bästa filmerna jag sett och jag tycker inte att den är en måste-se-film. Men har man redan sett alla andra bra flatfilmer så kan ju denna vara rolig som omväxling. En utmaning kan vara att räkna hur många gånger i filmen de nämner frasen "Room in Rome" (ifall någon hade missat var de befann sig nämns detta ideligen) och hur många gånger de spelar låten "Loving strangers" (ifall någon hade missat även det faktum att de är älskande främlingar så spelas denna låtsnutt gång på gång).