Elena är gift med en pastor och de har en son tillsammans, men någonting fattas i hennes liv. Hon undrar om hon egentligen någonsin varit kär. När hon träffar på den lesbiska författaren Peyton blir de snabbt vänner och Elena ställer många frågor om hur det här med homosexualitet egentligen fungerar. När Peyton inser att hon blivit kär i Elena vill hon att de ska sluta träffas, men det vill inte Elena och hon börjar undra om hon hennes känslor för Peyton kanske också är starkare än de borde vara. Det skulle i så fall ställa till en hel del, eftersom Elena har familj och hennes man i kyrkan predikar om att homosexualitet är fel. Som en bihandling finns Elenas vän dokumentärfilmaren och föredragshållaren, som samlar inslag om hur människor har hittat kärleken, och vi får se några av hans klipp där olika par berättar om sitt första möte.
Det finns mycket som är bra i den här filmen, men det finns också mycket som jag stör mig på. Skådespelarna är bra och kemin mellan huvudpersonerna är bra. Handlingen är bra på sina ställen, men lite konstig ibland. Speciellt slutet av filmen är konstigt.. Det som är mest synd är att filmen är så konstigt klippt. Hela tiden sitter jag och förvånas: Jaha, hände det där nu, bara plötsligt? Alla de där spänningsmomenten, där man i vanliga fall sitter och hoppas eller våndas, de finns inte. Istället händer saker bara pang pang pang. En annan sak som förstör är musiken. Det är MASSOR av musik, hela tiden, och den spelas högre än vad skådespelarna pratar. Hur tänkte man där?
Lite filmkuriosa är att filmen faktiskt innehåller filmhistoriens längsta kyss. Just den scenen är faktiskt också en av de bästa scenerna i filmen.
Så till placeringen! Det som talar för filmen är att merparten av den helt klart upptas av en lesbisk kärlekshistoria, att skådespelarna är bra och att kemin finns. Det som talar emot den är att den är så spretig. Jag skulle önska att de klippt bort några sidospår och istället visat de där uppbyggande spänningsmomenten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar