söndag 9 oktober 2011

Flicka och hyacinter

Den här gången blir det inte vilken film som helst jag ska berätta om, utan en film som är från 1950! Det ni! Äntligen får vi höra repliker som "Stick pysen" och se herrar som lyfter på hatten och säger "Godmorgon" både när de kommer och när de går.

"Flicka och hyacinter" är speciell på flera sätt. Till exempel för att filmens huvudperson är död. Ja, faktiskt. Filmen börjar med att Dagmar Brink hänger sig. Hennes grannar, Anders och Britt Wikner, som knappt känner henne får ärva alla hennes ägodelar och författaren Anders Wikner bestämmer sig för att ta reda på vad som kan ha drivit Dagmar Brink att ta sitt liv.

Anders följer upp alla Dagmar Brinks bekantskaper och snart kommer namnet "Alex" fram, en okänd person som antas vara Dagmars stora kärlek.

Flicka och hyacinter var en av de första svenska filmer som berörde homosexualitet och nu är det inte så att ni kan förvänta er vältrande i kärleksscener och hångel. Nej, något sådant finns det inte alls i den här filmen, men ändå är det huvudpersonens sexuella läggning och kärlek till en annan kvinna som hela handlingen bygger på.

Jag skulle vilja säga att det är en finurlig film. Och klart sevärd. När man väl vant sig vid hur lustigt alla pratar och hur bryska de låter så blir man mycket nyfiken på att få veta vad det är som egentligen har hänt. Vem var den här Dagmar och varför tog hon livet av sig? Bit för bit läggs till pusslet. Och slutet... ja, det är lite speciellt. Det kan nog tolkas på flera sätt. Ni får säga vad ni tror när ni sett den: Varför säger hon det inte till honom?

Den här filmen kan dock inte få någon topplacering på listan. Inte för att den är dålig, utan bara för att den inte är en egentlig lesbisk kärlekshistoria.

Dagmar Brink och konstnären Elias Körner, som målat porträttet Flicka och hyacinter

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar