fredag 16 augusti 2019

Carmen och Lola


Carmen och Lola är två romska tjejer som bor i förorten utanför Madrid, och hjälper sina föräldrar med försäljningen av frukt och prylar på den lokala marknaden. Deras vägar möts första gången när det börjar regna och Carmen vill låna ett regnskydd till familjens stånd. Efter det börjar de hänga och tjuvröka tillsammans.

Lola är sexton år och vet redan att hon är lesbisk, medan Carmen är ett par år äldre och försöker passa in i det liv hennes föräldrar förväntar sig att hon ska leva. När Carmen blir förlovad med Lolas kusin Rafa blir Lola först förkrossad, men fortsätter sedan att umgås med Carmen. I hemlighet sprayar Lola ett hjärta med Carmens namn i på en vägg utanför hennes bostad, men hon blir avslöjad och Carmen blir upprörd när hon förstår hur Lola känner för henne.

Efter ett tag börjar de dock umgås igen och en dag kysser Lola Carmen. De inleder en relation, men hur ska den bli möjlig när Carmen är förlovad och de dessutom lever i en kultur som inte accepterar homosexualitet?

Filmen känns realistisk och är engagerande och jag blir alldeles deprimerad efter att ha sett den. Det känns så onödigt att unga tjejer ska behandlas så här, bara på grund av traditioner. Deras mål i livet måste vara att gifta sig, bli hemmafru och ta hand om man och barn. Om tjejer vill göra sina egna val passar de inte in och blir utstötta.

 Jag gillar egentligen inte någon av huvudpersonerna särskilt mycket, men jag känner ändå med dem och vill att det ska gå bra för dem eftersom de befinner sig i en sådan hemsk situation och blir så orättvist behandlade. Sammanfattningsvis: En ganska tung film om lesbisk kärlek och traditioner. Se den, men inte en dag då du har pms.

måndag 11 februari 2019

The favourite



Vilken lyx att få gå och se en lesbisk film som är tiofaldigt Oscarsnominerad och har fantastiska skådespelare (Olivia Colman, Emma Stone, Rachel Weisz). ”The favourite” är ett triangeldrama som utspelar sig vid det brittiska 1700-talshovet och filmen har fått många positiva reaktioner för att den väcker nytt liv i den klassiska kostymfilmen.

Det är också ett ovanligt sätt att göra kostymfilm på, för The favourite har behållit vissa delar av hur 1700-talssamhället fungerar, men samtidigt är karaktärerna mer moderna i hur de talar och handlar. Ibland blir det till och med lite parodi, som när en klassisk dansuppställning urartar till ett modernt dansnummer.

Men tillbaka till själva kärnan, eller triangeln! Drottning Anna av Storbritannien har slutat att hoppas på barn. Hon lider av gikt och psykisk ohälsa, är snurrig och labil. Samtidigt förväntas hon styra sitt land, men sanningen är att det egentligen är lady Sarah Marlborough som styr landet medan hon försöker hålla drottningen upptagen med annat. Hon säger sig älska Anna, men är ändå rätt elak mot henne ibland.

Då dyker lady Sarahs fattiga kusin Abigail upp och frågar om hon kan få anställning. Hon får börja i köket, men blir snart Sarahs hjälpreda. När Abigail får träffa drottningen börjar hon genast ställa sig in hos henne och snart är maktkampen igång. Sarah avskedar Abigail, men då anställer drottningen henne istället som sin sällskapsdam och njuter av Sarahs svartsjuka. Vem blir kvar på slottet? Vem får styra landet?

Handlar den här filmen om kärlek? Nej, inte direkt. Drottningen är kärlekstörstande och hennes båda uppvaktande kvinnor gör det som krävs för att ta sig fram i livet, men ingen av dem älskar henne.

Sammanfattningsvis: "The favourite" är en rolig och överraskande film, och det känns ovanligt att drottningar i kostymdramer säger repliker som "Jag gillar när hon stoppar sin tunga i mig". Det som är mindre roligt är filmens slut. Det sägs vara ett typiskt Yorgos Lanthimos-slut, men i så fall gillar jag nog inte sådana.



tisdag 10 juli 2018

Olydnad



När filmen ”Olydnad” börjar får vi möta den framgångsrika fotografen Ronit (Rachel Weisz), som bor i New York. Hon håller just på att fotografera en tatuerad äldre man. Då kommer någon och säger att hon måste komma fort, för en man vill prata med henne. Detta samtal får vi aldrig se. I nästa scen går Ronit istället till en bar, där hon har sex med en man på en toalett. I nästa scen åker hon skridskor och gråter. I scenen därpå sitter hon på planet till London. Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker att den här filmen borde börja på ett helt annat sätt, för det här är bara förvirrande. Kanske vill filmens skapare med dessa scener illustrera hur upprörd Ronit blev över det där samtalet hon fick från mannen, och hur ohälsosamt hon hanterar sina problem? Eller nåt. Vem vet.

Ronit åker till London, för att hennes far, som är en känd och uppskattad rabbin, har gått bort. I London verkar församlingen mest bli sura över att hon kommit dit för hans begravning. Ronit blir förvånad när hon får veta att hennes barndomsvänner Dovid och Esti (Rachel McAdams) har gift sig med varandra. För att knyta åter till det jag var inne på tidigare: Jag skulle vilja ha en annan början på den här filmen, en början som planterar förutsättningarna för problemen. Gärna att den kunde börja i vännernas barndom, så att vi kunde få se vad det är som har gjort att stämningen är så stel mellan dem. Och att vi kunde få veta varför Ronits far inte vill träffa henne.

Istället får vi se Ronit traska runt och lida, dels för att hon sörjer fadern och dels för att alla verkar hata henne. Mitt i allt detta stela börjar hon plötsligt hångla med Esti. Publiken i biosalongen skrattar här lite förvånat och frågar sig: ”Eh, var det där verkligen ett hångelläge?” Liknande saker händer när filmen fortsätter. Stämningarna i de olika scenerna hänger liksom inte ihop. Själva handlingen känns också rätt osannolik på sina ställen och människorna uppträder märkligt och inkonsekvent. En del av förvirringen hade kunnat undvikas om vi hade fått veta förutsättningarna från början, men en del saker hade varit osannolika ändå.

Sammanfattningsvis: Den här berättelsen hade kunnat skildras på ett mycket bättre sätt. De två Rachelsarna som spelar Ronit och Esti gör väl sitt bästa för att få handlingen att verka trovärdig, men det håller inte hela vägen.

söndag 26 februari 2017

Below her mouth



"En ny flatklassiker" skriver Ronny Larsson i tidningen QX om kanadensiska filmen "Below her mouth". Jag håller sällan med männen i QX när de skriver om flatfilmer. Jag minns till exempel att den porriga gubbfilmen Room in Rome beskrevs som romantisk och fin. Inte heller denna gång håller jag med QX. Den här filmen var en besvikelse. Det finns mycket sex i den, så den som uppskattar sex kanske kan få ut något av det, men någon kemi eller känsla finns det inte.

Vad handlar då filmen om? Den handlar om takläggaren Dallas (Erika Linder) som går runt och är dryg och tror att hon är jättecool. Hon ligger med många kvinnor, men blir inte kär i dem. (Man kan säga att hon är den här filmens Shane. Fast mycket sämre.) En dag träffar Dallas på moderedaktören Jasmine på en klubb och då uppför hon sig drygt och hånglar upp henne fastän hon är förlovad. Det visar sig vara ett vinnande koncept eftersom Jasmine till slut går med på att ta en drink med henne.

Dallas och Jasmine ägnar sig mest åt att ha sex och talar till varandra i meningar som är ungefär tre ord långa. De verkar inte heller direkt tala till varandra utan mer för sig själva. Som jag förstår det umgås de bara i två dagar, men verkar ändå tycka att de känner varandra utan och innan (trots tre ords-meningarna).

Alla som jobbade med den här filmen var tydligen kvinnor och det lät ju lovande tyckte jag. Ändå känns det här som en film som män kommer att gilla mer än kvinnor och huvudpersonen Dallas hade lika gärna kunnat vara en man för hon gör bara typiskt manliga saker, lägger tak, går på strippklubb och bär buttert runt på en whiskeyflaska när hon är nere.

Nej Ronny, nästa flatklassiker är det inte.


onsdag 8 februari 2017

The Handmaiden


Många känner säkert till författaren Sarah Waters och hennes fantastiska böcker som till exempel Kyssa Sammet, Ficktjuven och Hyresgästerna. Många känner säkert även till BBC:s fantastiska filmatiseringar av böckerna. När jag fick höra att sydkoranske regissören Park Chan-wook skulle göra en koreansk version av Ficktjuven blev jag både nyfiken och lite skeptisk. När något redan har gjorts så bra är det svårt att överträffa det och dessutom känns Sarah Waters så väldigt engelsk.

Men... Park Chan-wook har verkligen gjort om Ficktjuven till någonting helt annat i filmen The Handmaiden. Sarah Waters oväntade vändningar finns kvar, men inte bara det: nu har det även lagts till en extra dimension och vissa saker har bytts ut, så till och med jag som har sett och läst Ficktjuven blir överraskad över vad som händer. Det är ett smart drag.

The Handmaiden är en rätt galen film. Jag har sett den beskrivas som en erotisk psykologisk thriller. Huvudpersonen är den unga Sookee som får anställning hos Lady Hideko som kammarjungfru för att hjälpa en man som vill lura till sig hennes förmögenhet.

Till en början verkar allt rätt oskyldigt, men snart inser man att alla försöker utnyttja och lura varandra på olika sätt. Allra läskigast är nog Kouzuki, som håller sin rika systerdotter Hideko fången i sitt stora hus och tvingar henne att läsa erotisk litteratur för honom och hans vänner. Han planerar också att gifta sig med henne för att få hennes pengar så att han kan köpa fler böcker. Man förstår att Kouzuki är riktigt läskig och gör värre saker än så, men länge får man inte veta vad, vilket gör honom ännu läskigare.

Eftersom jag är en romantiker så uppskattar jag mest de kärleksfulla ögonblicken i filmen. Regissören däremot, verkar mer uppskatta de erotiska ögonblicken och de där spänningarna som blir när ingen vet vem de kan lita på. Jag tänker att det i sexscenerna kanske också spelar in att regissören är en man, för speciellt en sexscen tycker jag förstör filmen lite. Jag tänker: Nej, så där skulle de inte göra där och då. Det blev mer porrigt än kärleksfullt. Men å andra sidan är hela filmen rätt spretig. Det går från romantiskt till porrigt till läskigt till sorgligt till roligt. Just det där att man inte vet vad som kommer att hända härnäst gör att det hela känns väldigt galet och roligt.


söndag 30 oktober 2016

Tru Love



Tru Love är en kanadensisk film från 2013. Här får vi möta änkan Alice, 60 år som kommer för att besöka sin arbetsnarkoman till dotter. De har knappt haft kontakt efter pappans bortgång och eftersom far och dotter stod varandra nära misstänker Alice att dottern Suzanne inte har klarat av faderns död så bra.

När Alice ringer på hos sin dotter är det någon annan som öppnar. Det är Suzannes kompis Tru, eller Gertrude, som har kallats in för att släppa in Alice eftersom Suzanne har fastnat på jobbet. Alice har hört talas om henne. "Oh, the lesbian", är hennes kommentar. Några sekunder senare är Alice redan igång och flörtar med Tru, som är 23 år yngre än hon.

Den här filmen är lite av ett triangeldrama. Modern vill träffa dotterns kompis. Dottern och modern bråkar. Dottern försöker hindra mamman från att träffa kompisen. Samtidigt förstår vi att mamman inte är helt frisk och att Tru har vissa problem med relationer.

Kate Trotter, som spelar Alice, har en stark utstrålning, men samtidigt upplevde jag det som att hon spelade över en del. Den större delen av filmen log och skrattade hon så mycket och flörtade så galet med Tru att jag undrade vad hon egentligen gick på.

Mitt betyg blir att den här filmen var okej, men inte fantastisk. Den var lite underhållande, men jag drogs aldrig in riktigt och jag tyckte inte att den förmedlade några starka känslor.



.