torsdag 5 maj 2016

Sommaren ´71 (La belle saison)



Året är 1971 när 23-åriga lesbiska Delphine tröttnar på livet på föräldrarnas bondgård och beger sig till Paris för att få vara sig själv. Där träffar hon Carole, som drar med henne i den spirande feministrörelsen. De blir väldigt kära och snart har Carole lämnat sin pojkvän. Men då får Delphine ett telegram: hennes pappa har fått ett slaganfall och hon måste hem och ta hand om gården. Carole bestämmer sig för att följa efter, men tillbaka på gården vågar Delphine inte längre visa sin kärlek öppet inför mamman och grannarna. Samhället är litet och könsrollerna är väldigt tydliga: det är männen som bestämmer över gårdarna och kvinnorna är utlämnade åt sina män. Delphines mamma vill också väldigt gärna att Delphine ska gifta sig med grannpojken som är kär i henne. Samtidigt undrar hon vad det är för en kvinna som har flyttat in hos dem och förundras över hennes sätt att se på saker. Hur länge ska de lyckas leva under samma tak innan förhållandet avslöjas? Hur ska deras framtid se ut om Delphine måste stanna på gården?

 Det här är en riktigt bra film. Jag bryr mig om de här karaktärerna, känner med dem, hoppas att de ska få varandra. Det finns mycket känsla och det känns aldrig överdrivet eller falskt. Det går också att leva sig in i deras situation, förstå hur det känns när man vet att något är rätt, men när resten av samhället inte förstår.

Regissören Catherine Corsini har blivit intervjuad av etc och berättade då att hennes syfte var att göra en film som skulle kunna nå ut till homofober, och beröra dem med en bild av hur smärtsamt och svårt det kan vara att komma ut och leva öppet som homosexuell. Hon kommenterade också likheterna med filmen "Blue is the warmest colour": "Jag var mitt uppe i manusskrivandet av Sommaren ’71 när Kechiches film hade premiär i Cannes, och de yttre likheterna mellan berättelserna var svåra att ta för mig. Men efter att min film kom ut här, har de flesta lesbiska i Frankrike föredragit den. Blå är den varmaste färgen är en stark film, men den är gjord av en man och sexscenerna präglas av den manliga blicken."

Min rekommendation: Se den här fina filmen! Som jag har förstått kommer den att ha Sverigepremiär på bio den 1 juli.

måndag 21 mars 2016

Girls on film - the first date



Idag har jag tittat på Girls on film - the first date, som är en samlings-dvd med lesbiska kortfilmer från olika länder. Jag har ju sett några sådana här samlingar förut, och som jag skrev då är det väldigt svårt att jämföra en filmsamling med en vanlig långfilm. Det är också svårt att jämföra varje enskild kortfilm med en långfilm, så ni får se den här recensionen mer som ett tips om att den här filmsamlingen finns, eller om ni vill kolla upp de enskilda kortfilmerna!

Nio stycken filmer finns med på Girls on film - the first date:

1. The first date (USA, 7 min): Två vänner står inne på en toalett och diskuterar vad som hände på den ena tjejens dejt några dagar tidigare. Vad de inte vet är att det är någon som lyssnar...

2. Air balloon (Norge, 11 min): Julie bär runt på en låda, full av minnen, som hon egentligen helst vill glömma, men när hon möter en snygg rödhårig tjej i tighta jeans glömmer hon bort lådan.

3. Fresh Air Therapy 2 ( Tyskland, 16 min): Två kvinnor tar in på hotell eftersom deras terapeut rått dem till detta, men snart upptäcker de att de inte är ensamma.

4. Awol (USA, 13 min): Joey ska skickas iväg till Afghanistan, men när hon kommer hem till Pennsylvania över jul försöker hon istället få sin flickvän att rymma till Kanada med henne.

5. What´s your sign (USA, 6 min): Två vänner står i ett konstgalleri och bedömer alla kvinnor som går förbi genom att använda teckenspråk, men när den perfekta kvinnan plötsligt kommer in i galleriet inser de att hon verkar ha förstått vad de sagt.

6. James Dean (Storbritannien, 8 min): En familj sitter i bilen på sin uppfart för att åka iväg på semester, men en av döttrarna bestämmer sig för att det är dags att ta fram sitt riktiga jag.

7. Hold on tight (Irland, 13 min): En dokumentärfilm om hur det är att våga och vilja visa sin kärlek öppet på stan.

8. Social butterfly (Frankrike, 14 min): En 30-årig amerikansk kvinna dyker plötsligt upp på franska Chloe´s 18-årsfest och säger sig vara hennes kusin. Vem är hon och vad vill hon?

9. Dream date (Storbritannien, 3 min): Två kvinnor checkar in på ett hotell för att äntligen få en natt tillsammans. Hur ska de tillbringa den?

Det var alla filmerna! De jag gillade bäst var norska Air balloon för att det var fint med minneslådorna och för att tjejerna passade så bra ihop, franska Social butterfly för att den var så knasig, amerikanska What´s your sign för att den var gullig och irländska dokumentären Hold on tight för att det var intressant att höra hur människor tänker om att visa sin kärlek öppet på stan. Titta på den här kortfilmssamlingen vet jag! Det är som att ha en egen lite filmfestival hemma. Ta hem några kompisar och sätt poäng! Vem får guldhjärtat?



onsdag 17 februari 2016

Jenny´s wedding


När jag blev tipsad om att det fanns en lesbisk film med Katherine Heigl, kvinnan som spelar i hälften av alla hetero-romcoms, och Alexis Bledel, hon som spelar Rory i serien Gilmore girls blev jag väldigt förväntansfull. Samtidigt blev jag förvånad över att filmen inte fått mer uppmärksamhet.

Nu vet jag varför. Den här filmen är dålig på ganska många sätt. Den är förutsägbar, övertydlig, har usel dialog, uselt manus och handlingen känns som att den hade passat bättre på 70-talet.

Vad handlar då filmen om? Ja, den handlar om en kvinna som kommer ut för sina föräldrar och de har väldigt svårt att acceptera detta. Föräldrarna och grannarna har värderingar från medeltiden och vill att allt ska vara som vanligt i deras inrutade värld. Men har vi inte sett detta förut? Har vi inte sett det ganska många gånger? Och inte blir det bättre av att allt omkring är så dåligt gjort.

Det händer inte så mycket i den här filmen. Folk har det jobbigt. De tänker. De misslyckas med att prata med varandra. Och varför har Alexis Bledel inte en större roll? Hon är ju det bästa i den här filmen, fastän hon mest bara står bredvid Katherine Heigl och har alldeles för få repliker.

En annan sak vi lade märke till var: De TAR inte på varandra! Vi undrade i början om de verkligen var ett par, eftersom de inte visade någon som helst tillgivenhet för varandra. Jag tror att den här filmen vill visa något slags amerikanskt ideal om att familjen alltid är viktigast och alla problem som dyker upp, som tex att någon är gay, får man övervinna för att hålla ihop familjen.

Jaha, nej då var jag väl klar med den här filmen så jag stoppar undan sågen och hoppas på bättre lycka nästa gång! =)

fredag 1 januari 2016

Dyke hard




Jag kände att jag ville börja året med att se en flatfilm dag 1 för att liksom sätta standarden för året och jag började fundera på vad jag skulle se. Jag har en del osedda filmer på hög som jag liksom inte hunnit fram till. Då plingade det till i inkorgen och där låg ett mail från en läsare som undrade varför jag inte recenserat den svenska filmen Dyke hard. Jag såg detta som ett tecken och bestämde mig för att detta får bli årets första film!

Någon alldeles lätt första film att recensera blev det dock inte. Som den trogne läsaren säkert känner till har jag en del kriterier när jag placerar in filmerna på min lesbiska filmtopplista. Förutom filmisk kvalitet i stort, som manus, skådespelare, kamera med mera, så spelar det in hur stor del av filmen som utgörs av en lesbisk kärlekshistoria. En film som till exempel Carol, som har den lesbiska kärlekshistorien i fokus rakt igenom och förmedlar så mycket känslor att biobesökarna trillar av stolen, en sådan film är inte svår att placera in på topplistan, men filmer som But I´m a cheerleader, som driver hejdlöst med könsroller, en sådan film har inte samma djup och samma känslor och det är därför väldigt svårt att jämföra dem. Jag vet dock att ni är väldigt många därute som älskar filmen But I´m a cheerleader och att vissa av er skulle vilja se den högre upp på listan. Men nu är det såhär, att på den lesbiska filmtopplistan, där prioriteras kärlek mellan kvinnor. En vinnande kombination är alltså mycket lesbiskt + jättebra film.

Som ni kanske förstår blir det alltså precis samma problem med Dyke hard, som med But I´m a cheerleader. Faktiskt tror jag också att ni som gillade hejaklacksledaren även skulle gilla Dyke hard. Den är liksom ännu mer over the top. Den är inte bara en komedi, den är också en B-film och med det menar jag inte att det är en film som blivit sämre än vad man tänkt sig, utan den här filmen har liksom målet att vara en B-film. Skådespelarna spelar över, pratar svengelska, deras röster är dubbade, de befinner sig plötsligt på helt andra platser i bilden än i scenen innan. Och manuset är... ja.. oviktigt. Den här filmen är mer som en fest. Regissören har tryckt in allting hon vill ha med, allting som inte brukar vara i en film, allting som är queert, mycket sex, mycket ful rekvisita, många ordvitsar... Ibland sjunger folk också, inte så vackert, men hjärtligt. 

Om jag ska försöka beskriva vad filmen handlar om? Jo, den handlar om ett band som ska åka till en festival och tävla om ära, berömmelse och pengar. Men de har fiender som försöker hejda dem från att komma fram till staden. Ja, något sådant är det väl, men som sagt, handlingen är inte det viktigaste här.

Vem ska se den här filmen? Jag tippar som sagt att ni som gillade But I´m a cheerleader kan gilla den här humorn. Ni som gillar overload av allt queert, ni som gillar osexigt sex, ni som gillar B-film. Ni som letar efter en film full av finstämd kärlek får välja något annat.

Filmen kommer som ni förstår inte att ta hem någon höjdarplacering på Den lesbiska filmtopplistan. Det beror på att den inte har någon kvalitet, inte något djup och inte någon lesbisk kärlekshistoria som utgör huvudhandling. Sedan vet jag att många av er därute kommer att älska den ändå och det är väl bra det. ; )


söndag 22 november 2015

Carol



Filmen Carol är baserad på Patricia Highsmiths klassiska bok The price of salt. Ni vet hur det kan vara, när en läst boken och sedan ser filmen? Det här är nog första gången jag har gått in i en biosalong och bara blivit totalt hänförd och känt att "Ja. Det är förstås som film den här historien ska ses!" För den här filmen har något som inte många filmer har. Den har känslor som lever, som når fram till oss i publiken som om vi vore där själva, som om vi kände kärleken, längtan, smärtan och vi sitter och hoppar nervöst i stolarna och ber till filmguden att allting ska ordna sig. Och jag kan faktiskt erkänna att jag grät både en och två gånger...

Men nu ska jag kanske ta det här från början! Den här filmen utspelar sig i USA på 50-talet. Therese arbetar bakom disken på leksaksavdelningen på ett stort varuhus när hennes blick plötsligt dras till en kvinna som kommer in och har en alldeles speciell utstrålning. Hon ber Therese om hjälp att hitta en julklapp till sin dotter och när hon går därifrån glömmer hon sina handskar på disken. Therese ser till att de återbördas och som tack bjuder Carol henne på lunch. Och sedan blir hon även bjuden hem till Carols fina lyxvilla. Men där börjar problemen hopa sig. Exmannen kommer dit, de bråkar om vårdnaden av dottern, och mannen undrar vem tusan Therese är. På den här tiden var det inte okej att vara homosexuell och Carol vet att det skulle försämra hennes utsikter att få rätt att träffa sin dotter om hon ertappas med att träffa en kvinna.

Saker och ting går inte särskilt fort i den här filmen. Det är inte mycket action och egentligen skulle det kunna upplevas som att det var mycket väntan på det vi vill ska hända, men ändå blir det aldrig tråkigt, just för att känslan är med hela tiden, spänningen finns där och kärleken som nästan går att ta på.

Cate Blanchett är helt fantastisk som Carol och Rooney Mara, som spelar Therese har en mer tillbakadragen roll, men det är ju också sådan Therese är, så det är svårare att briljera där. Jag tycker ändå att hon gör det bra. Fotot i filmen är också riktigt bra. Och för en gångs skull finns det också en sexscen som bara känns vacker och naturlig.

Om ni inte har förstått det redan, så säger jag det nu: Det här är en riktig toppenfilm och jag kommer att sätta den på förstaplatsen på topplistan. Den har den lesbiska kärlekshistorien, nej den ÄR den lesbiska kärlekshistorien, den har skådespelarna, känslan, närvaron, kvaliteten, ja allt.

Sverigepremiär på bio blir det på juldagen och jag kan bara säga: Spring och se den, se den, se den! Kanske ni hittar mig där, när jag står i kö för att se den igen.

söndag 25 oktober 2015

Grandma


Idag har jag varit på BIO och sett lesbisk film! Det är ju alltid en höjdpunkt när man får en sådan chans! Filmen jag har sett heter Grandma  och där spelar Lily Tomlin mormor Elle och Julia Garner hennes dotterdotter Sage. Lite extra kul är det förstås att en lesbisk skådespelare får spela den lesbiska rollen och Lily Tomlin har jag gillat ända sedan jag såg henne första gången i klassiska filmen Nine to five där hon sätter sin otäcka machomansgrischef på plats med hjälp av Dolly Parton och Jane Fonda.

Filmen börjar med att Elle gör slut med sin unga vackra flickvän Olivia på ett ganska rått sätt som först får oss att tro att Elle inte brytt sig om Olivia alls, men sedan ställer hon sig i duschen och gråter hejdlöst och vi förstår att det nog inte var riktigt så enkelt.

Snart får hon dock annat att tänka på, för plötsligt står hennes barnbarn Sage utanför dörren och säger att hon behöver 630 dollar till en abort. Eftersom Sage antagit att Elle ska ha pengarna har hon redan bokat en tid på abortkliniken samma kväll. Men Elle är pank och har klippt sönder sina kreditkort för att aldrig sätta sig i skuld mer.

Detta leder till att Elle och Sage hoppar in i den gamla Dodge som tillhört Elles fru och åker runt till olika vänner för att se om de kan få ihop pengarna. Annars kommer de nämligen vara tvungna att berätta för Sages mamma och både Elle och Sage vet att hon kommer att explodera om det skulle hända. Dessutom talar inte Elle med sin dotter sedan två år tillbaka, då Elles fru blev dödligt sjuk och de blev osams om hur hon skulle vårdas.

Den här filmen är väldigt kort - 1 timme och 20 minuter bara! Trots det har man lyckats klämma in väldigt mycket i den: Elles kärleksproblem, dotterns abortproblem, den knakiga relationen mellan Elle och hennes dotter och en hel del annat också.


Lily Tomlin passar perfekt som tuff/rolig lesbisk tant och ibland känns hon äkta, men ibland är hon nästan lite överdrivet arg. Filmen kunde förstås ha fått vara lite längre så att den gått in lite mer på djupet i vissa frågor, men jag kände mig rätt nöjd med den ändå. 

Hur lesbisk är filmen då? Ja, det är inte den lesbiska kärlekshistorien som står i centrum, men ändå har Elles sexuella läggning stor betydelse för många av filmens olika spår. Sammanfattningsvis: Helt klart en sevärd film!