onsdag 20 augusti 2014

Reaching for the moon


 
 
Reaching for the moon är baserad på verkliga händelser och handlar om den amerikanska poeten Elizabeth Bishop och hennes kärlek till den brasilianska arkitekten Lota de Macedo Soares. Filmen utspelar sig till störst del i Rio de Janeiro på 1950-talet dit Elizabeth åker när hon fått skrivkramp för att hälsa på sin väninna Mary.

Mary och Lota bor tillsammans på Lotas stora gods i en dal utanför stan. Lota har ritat huset själv, every inch of it, som hon själv säger till Elizabeth när hon anländer. Själv är Elizabeth inte så bekväm med att framhäva sig själv och sina bedrifter. Hon blir illa till mods när någon reciterar en av hennes dikter och hon vägrar att läsa upp sin poesi i andras sällskap.

Först irriterar sig Lota på Elizabeth och frågar Mary om hennes väninna inte ska åka hem snart, men så en kväll skäller Lota ut Elizabeth för att hon tycker att hon varit oförskämd som vägrat läsa en dikt för en av gästerna vid middagen. Elizabeth förklarar sig och efter det ser Lota henne med andra ögon. Väldigt andra ögon. Plötsligt går allting väldigt fort, ungefär såhär: ”Hej! Jag älskar dig. Jag ska bygga ett hus åt dig på min tomt där du kan skriva dikter.”

Elizabeth är väldigt fascinerad av Lota, men undrar om det inte blir konstigt eftersom Lota redan är ihop med Mary, men Lota menar att hon bara har vänskap med Mary, inte kärlek. Mary håller förstås inte med om detta. Men Lota tycker att Mary kan bo kvar på godset ändå och så köper hon en baby åt henne som hon kan ta hand om.

Saker fungerar förstås inte helt smidigt för de tre kvinnorna och babyn på godset. Elizabeth dricker för mycket sprit och tittar på Mary i en kikare från sitt hus. Mary vill helst ha Lota tillbaka. Lota får fullt upp med uppdraget att anlägga en park i Rio och hon gör Mary till sin assistent. Elizabeth vinner Pulitzerpriset och blir allt mindre blyg och allt mer alkoholiserad. Sedan kommer ett erbjudande om att börja undervisa i USA en termin.

Ska Elizabeths och Lotas kärlek klara allt detta? Det är nog bäst att du skaffar filmen och ser efter. Jag tycker absolut att den är sevärd och det var även intressant att få bekanta sig med Elizabeth Bishops poesi, som jag inte kände till sedan tidigare.


söndag 6 juli 2014

TV-serier

Egentligen är det här förstås en FILMblogg, men nu när det blir sommar och semester och allt tänker jag att jag kanske kan göra ett undantag och tipsa även om några sevärda tv-serier!

Alldeles alldeles underbar på alla sätt och vis är förstås serien Orange is the new black där Piper hamnar i fängelset och inser att även hennes före detta flickvän är där. Dessutom vimlar det av spännande, knäppa och roliga karaktärer.



Lipservice är en spännande, sexig och väldigt lesbisk serie från Skottland.



En klassiker i flatseriesammanhang är förstås The L-Word. Den är inte min personliga favorit, för den känns inte särskilt verklighetstrogen, men det är väldigt flatigt och väldigt mycket av allt.



En fin och rolig dokumentärserie som har gått på SVT under våren är Flator, där vi får följa alldeles riktiga flator och deras liv.



Fler tips på tv-serier kan du hitta hos Fem flator fantiserar!

söndag 29 juni 2014

La vie d´Adèle (Blue is the warmest colour)

Den här filmen är ju väldigt känd, inte minst för att den vann Guldpalmen 2013, så förväntningarna var höga när jag slog mig ner i soffan och knäppte på filmen om Adèles liv. Och visst levde den upp till förväntningarna! Skådespelarna är fantastiska och det är så äkta och så mycket känslor att man blir alldeles utmattad. En rolig sak med den här filmen är också att den är baserad på ett seriealbum. Hur ofta händer egentligen det?



Adèle är bara 16 år när hon får syn på Emma med det blå håret. Hon blir jättekär. Men Adèle och Emma är olika på alla sätt. Det den ena hatar älskar den andra. Emma är konstnär och målar. Hon önskar att Adèle ska hitta det konstnärliga inom sig och förverkliga sig själv, men Adèle har inga sådana drömmar. Hon vill istället bli lärare åt barn, allra helst åt de barn som har svårt för skolan och behöver extra hjälp. Men när Adèle och Emma träffas är det passion på alla plan. Det är också väldigt många långa sexscener i filmen och inte några Hollywood-sexscener utan scener som är så äkta att jag nästan skäms och vill gå ut ur sovrummet och lämna flickorna i fred.

Min rekommendation till dig: Se denna film! Här finns kärlek och glädje och sorg och man skrattar och gråter och det gör ont. Mycket bättre betyg kan väl en film knappast få?


fredag 13 juni 2014

Circumstance (Förbjuden kärlek)


Circumstance är en iransk film från 2011 som handlar om förbjuden kärlek mellan två kvinnor.

Atafeh och Shireen bor i Teheran och är bästa vänner, men inser snart att de känner mer än så för varandra. De pratar om att rymma till Dubai för att få vara tillsammans. Atafehs bror Mehran är också intresserad av Shireen, men hon visar inget intresse för honom. Mehran brukade festa och använda droger, men en dag börjar han ett nytt liv och blir strikt religiös. Han börjar också att arbeta för sedlighetspolisen. Snart har han en plan för hur han ska få Shireen att gifta sig med honom genom utpressning. Atafeh och Shireen tycker om att vara ute och festa, men i Iran är kvinnor mycket utsatta och får inte leva hur de vill, på många fler sätt än bara att de måste skyla sig och inte får ha sex innan äktenskapet. Mehran smygfilmar när Atafeh och Shireen tillsammans med två vänner spelar in iranska röster till filmen "Milk" (om den amerikanske gaypolitikern Harvey Milk) för att även Iran ska få ta del av upplysningen. Mehran anger dem för sina kollegor på sedlighetspolisen och sedan ligger de risigt till. Vad som händer sedan talar jag förstås inte om.

Circumstance är en spännande film om två unga kvinnor som har hela samhället emot sig, men ändå känner vad som är rätt. Det känns så väl i filmen hur frustrerade de är över alla orättvisor som drabbar dem och jag känner med dem.

En mycket sevärd film tycker jag! Se den!


söndag 1 juni 2014

The kids are all right



Jag har skjutit upp att se den här filmen ganska länge, helt enkelt för att jag inte tyckte den verkade så jätterolig, utan mest stökig. Dessutom är det inte någon hemlighet att jag gillar romantiska filmer med mycket kärlek i. Den här filmen är inte alls sådan. Nic och Jules har två nästan vuxna barn tillsammans och deras förhållande lunkar på tills den dagen då barnen bestämmer sig för att de vill träffa sin biologiske far, spermadonatorn Paul. Då vänds plötsligt hela familjens liv uppochner. Barnen upptäcker att de tycker väldigt mycket om Paul och börjar träffa honom mer och mer. Även Jules dras in i Pauls liv, då Paul erbjuder henne jobbet att designa hans trädgård. Jules upptäcker att även hon gillar Paul mycket, och att hon till och med är attraherad av honom. Under tiden blir Nic mer och mer arg och svartsjuk på Paul.

Jag måste erkänna att filmen ändå är bättre än jag trodde att den skulle vara, men för oss romantiker är den ändå inte någon hit. Jag irriterar mig också mycket på "familjeöverhuvudet" Nic, men det måste väl betyda att hon spelar sin roll väl eftersom hon lyckas framstå som en riktig (och irriterande) karaktär.

Vem ska se den här filmen? Någon som njuter av familjedrama och som har en skämskudde tillgänglig för alla de pinsamma situationerna som uppstår. Men några skratt blir det ju också här och var. =)

söndag 9 december 2012

Sea purple (Viola di mare)


Den här filmen utspelar sig på Sicilien på 1800-talet. Angela blir kär i sin bästa vän Sara och gör allt för att vinna hennes kärlek. Det blir inte populärt hos hennes stränge far, som redan tycker att hon är konstig eftersom hon säger vad hon tycker istället för att vara tyst och lyda.

Pappan är också missnöjd eftersom han ville ha en son som kunde ta över hans arbete som chef för malmbrytningen på ön. När Angela vägrar att gifta sig med den man som hennes far har valt ut åt henne, och istället säger att hon ska gifta sig med Sara, blir det för mycket för pappan och han slänger Angela i källaren där hon får sitta tills hon kommit på bättre tankar. Men tiden går och Angela vägrar att ge vika. Sara undrar vart Angela har tagit vägen. Är hon död? Angelas mamma lider med sin dotter och till slut får mamman en idé: Tänk om Angela inte alls är en kvinna utan en man? Uppenbarligen blir hon ju kär i kvinnor och talar och agerar som en man. Alltså måste hon vara en man. Då skulle hon ju också kunna ta över som chef för malmbrytningen, föreslår hon sin man. Eftersom pappans ord är lag på ön bestämmer han att Angela är en man och kallar henne för Angelo istället. De klipper av henne håret och sätter på henne manskläder. Vad som händer sedan ska jag inte berätta, för det får du se själv sen när du ser filmen. Det tycker jag du ska göra, för den var väldigt speciell och hängde sig kvar länge efter att jag sett den. Tydligen är den baserad på en sann historia dessutom! Den här Angela måste ha varit en otroligt stark person som trotsade hela sin omgivning och uppfostran.
 
Att filmen utspelar sig på 1800-talet märks inte så jättemycket miljömässigt. Det ligger nog mest i de ålderdomliga värderingarna och åsikterna att det känns att det inte är idag. Alla öborna är väldigt katolska och springer i kyrkan och går i olika ceremonitåg hela tiden. Kvinnorna lovas bort till olika män som de inte har några känslor för, men som är ett praktiskt arrangemang. Prästens ord är lag, men det märks snart att de flesta på ön har något att dölja, till och med prästen själv, och har man bara fått hans godkännande på sina misslyckanden så verkar det vara lugnt. Pappan i filmen är ett riktigt praktsvin. Det finns ingen tvekan om vem som är ond och god här. Han springer runt och våldtar kvinnor och slår sin fru och sina arbetare i gruvan och tycker att han har all rätt i världen till detta eftersom han är man och chef.
 
Mycket kärlek och mycket hat och smärta har de fått in i denna lilla film. Det är mycket spännande och man har ingen aning om hur det kommer att sluta. Dessutom är det en film som får mig att känna att jag är lyckligt lottad som får leva i Sverige idag!





Se den lesbiska filmtopplistan för placering!

måndag 9 januari 2012

Bloomington


Jackie har länge varit stjärna i en tv-serie, ett rymdäventyr för ungdomar, och alla känner igen henne, vart hon än går. När tv-serien tar slut bestämmer sig Jackie för att börja på college för att få en utbildning. Där träffar hon på Catherine, en snygg sexig professor som har ett rykte om sig att förföra unga kvinnliga studenter. Det tycker Jackie låter spännande och snart har även hon hamnat i Catherines säng. Men någonting blir annorlunda denna gång för förhållandet blir inte bara ett sexuellt förhållande och snart bor Jackie i Catherines hus. De pratar, lagar mat ihop och har det hur bra tillsammans som helst, ett tag. Sedan ringer Jackies tv-producent och erbjuder henne en roll i en film och allting blir konstigt. Skulle de kunna ha ett distansförhållande? Men Jackie vill inte heller att hennes förhållande med Catherine ska bli offentligt för det skulle kunna förstöra hennes karriär. De blir arga på varandra, sårar varandra och tar dumma beslut. Ska de klara av att ta sig igenom detta? Är deras kärlek stark nog eller har de för stora egon?

Jag tycker att Bloomington är en film med hög kvalitet. Ibland kändes det lite osannolikt att den mogna erfarna professorn ville ha den lilla barnskådespelerskan, men oftast fungerade det. Jag gillade dock filmens första hälft, den där de hittar varandra, bättre än den andra, problematiska delen som kändes lite osannolik ibland.

söndag 8 januari 2012

A marine story

Alexandra är något av det finaste man kan vara i USA: Marinofficer. Fast något man inte får vara när man är marinofficer är: lesbisk. Varför då? Ja, det vete sjutton. Det är inte någon fråga som Alexandra ställer sig i filmen A marine story. Hon är istället fullt upptagen med att dölja att hon är lesbisk för att få vara marinofficer. Hon har till och med gift sig med en man för att få alibi för detta. Tyvärr är det ändå någon som anger henne och hon blir hemskickad från Irak och återvänder till den lilla småstad ute i öknen som hon kommer från. Alexandra är alldeles förstörd av tanken på att inte få vara i det militära längre och hon börjar supa på den lokala baren. Då kommer en dam och ber henne om en tjänst: att hjälpa hennes barnbarn Saffron att förbereda sig för antagningstestet inför det militära. Det är Saffrons enda chans att inte hamna på ungdomsanstalt eftersom hon tillsammans med sin otäcke pojkvän stjäl och knarkar och hamnar allt längre från ett normalt liv. Alexandra antar utmaningen och börjar träna Saffron med stenhårda metoder. Men hur ska det gå för henne själv? Ska hon kunna skapa sig ett liv utanför det militära?

Den här filmen var inte alls som jag hade tänkt mig. Först tänkte jag att det kanske skulle handla om homosexuellas rättigheter inom militären i USA, men det gjorde det ju inte alls. Alexandra blir utsparkad och sedan var det inte mer med det. Då tänkte jag att Alexandra nu kanske skulle få chansen att uppleva kärleken när hon slipper dölja vem hon är längre. Kanske hon blir kär i sin lilla nyrekryterade trainee? Men nej, ack nej, den här filmen visar egentligen bara hur perioden efter att Alexandra blivit utsparkad såg ut. Efter att eftertexten rullat funderade jag över detta: Vad ville den här filmen egentligen säga mig? Jag satt hela tiden och väntade på någon händelse som skulle bryta av, skapa en vändning, eller i alla fall visa någon sensmoral av något slag, men ingenting kom och sedan tog filmen slut. Inte var den särskilt lesbisk heller. Ja, huvudpersonen var ju lesbisk, men det var inte direkt något som tog upp plats i filmen. Sammanfattningsvis: A marine story var en besvikelse för mig. Den som gillar det militära, muskler och tjejer som kan slåss och supa kanske kan få ut något av den, men jag efterlyser nog ändå mer av en story. Kanske de kunde döpa om filmen till A marine movie without a story...

Läs mer om den amerikanska militärpolicyn Don´t ask don´t tell här.

My friend from Faro/To Faro (Mein Freund aus Faro)


Dags för en tysk film! Mein Freund aus Faro (Min pojkvän från Faro) handlar om Mel (Melanie) som ser ganska manlig ut och klär sig i ganska maskulina kläder. En dag börjar en ny kille, Nuno, arbeta på den fabrik där Mel också arbetar. Nuno kommer från Faro i Portugal, talar portugisiska och röker portugisiska cigaretter. Mel tycker att allt detta är mycket imponerande och köper genast en limpa av dessa cigaretter från Nuno. Hon råkar också komma över Nunos telefon, som han slänger ifrån sig i gruset på en parkering i ett anfall av ilska.

När Mel kör hem en kväll i sin bil får hon plötsligt tvärbromsa, för en tjej har ställt sig mitt i vägen. Tjejen ramlar över huven och Mel bli alldeles chockad. Men tjejen bara reser sig upp och undrar om hon och hennes kompis kan få lift in till stan där de ska gå på en klubb. Tjejerna antar att Mel är en kille och undrar om hon vill gå med på klubben. Den ena tjejen presenterar sig som Jenny och säger att hon är 16 år, fastän hon egentligen är 14. Mel presenterar sig som Miguel från Faro och säger att hon är 18 fastän hon egentligen är 22. Så träffas de första gången, och sedan lär de känna varandra, bland annat genom att ligga på ett biltak och prata hela natten och genom en picknick på en strand där Jenny får lära sig hur det känns när en varm våg sköljer genom hela kroppen. Mel går helt upp i sin nya manliga portugisiska identitet och ägnar sin lediga tid åt att lära sig tala språket för att inte bli genomskådad.

Men problemen kommer förstås, eftersom Mel förr eller senare måste erkänna att hon ljugit, att hon inte alls är en kille från Portugal, utan en tjej från Tyskland. Hur ska Jenny ta det? Dessutom har Jenny dumpat sin tidigare pojkvän för att få vara med Mel och pojkvännen är hämndlysten.

Jag tycker att den här filmen är både söt och spännande. Den charmiga Mel gör allt för att vinna sin kärlek och lämnar ut sig helt åt Jenny. Frågan är om det är ett klokt beslut, men vad gör man inte när man är kär och galen? Tur i alla fall att Mel har kompisen Nuno, den riktige portugisen, som ställer upp för henne när livet krånglar till sig alltför mycket.


torsdag 13 oktober 2011

Aimée & Jaguar


Aimée och Jaguar är en stark romantisk, vacker, verklighetstrogen och hemsk film som jag har svårt att tro kan lämna någon oberörd.

Aimée och Jaguar är en tysk film från 1999 som utspelar sig i Berlin under andra världskriget. Den är baserad på en bok om Lilly Wusts och Felice Schregenheims verkliga liv under den tiden.

Felice är en judisk kvinna som har tagit sig ett falskt namn och är med i motståndsrörelsen. Lilly är gift med en tysk soldat och har fyra barn. Felice blir intresserad av Lilly och Lilly blir fascinerad av att Felice är så stark och står upp för sina åsikter. De inleder att passionerat förhållande och får allt starkare känslor för varandra.

En dag kommer Lillys man hem från fronten och hittar Felice och Lilly i sängen. Han tror först att det bara varit en affär men Lilly begär till hans överraskning skilsmässa. Mannen dör senare vid fronten och Felice måste sluta träffa Lilly så ofta för att kunna överleva. Till slut inser judarna i Berlin att de inte kan stanna längre utan måste ge sig av innan de blir tillfångatagna. Men Lilly ber Felice att stanna. Felice vet att om hon gör det så riskerar hon sitt liv. Vad hon väljer och vad som händer sedan tänker jag inte berätta, för det får du se själv.



IMDb

Tipping the velvet


 
Det tog ett tag innan jag tog mig fram till den här klassiska filmen. Det beror på två saker. Dels har jag redan läst boken så jag kan handlingen och dels är den så väldigt lång så man måste ha gott om tid på sig att se den. Man kan ju i och för sig välja att titta på ett kapitel i taget, för filmen är uppdelad i tre delar, men sådant har jag aldrig varit bra på. Jag vill se allt på en gång!

De flesta av er har säkert läst Sarah Waters bok, men för er som inte har det kan jag berätta att filmen handlar om Nancy, eller Nan som hon kallas. Hon börjar sina dagar med att öppna ostron hos sin familj vid havet. Det gör hon tills hon stöter på Kitty Butler, som uppträder genom att klä ut sig till en man och sjunga och dansa. Nancy faller direkt för Kitty och när hon får chansen att åka med till London som Kittys påkläderska säger hon ja direkt. Efter ett tag får även Nan vara med och uppträda tillsammans med Kitty.

Det dröjer länge innan Kitty vågar visa Nan vad hon känner och när de väl fått varandra och allt är så fint och man bara myser, ja då går det förstås som det alltid går i Sarah Waters böcker: allting blir hemskt och förskräckligt. Kitty vågar inte leva med Nancy och gifter sig istället med en man. Nancy blir förkrossad och rymmer därifrån. Hon har inga pengar med sig och försörjer sig genom att sälja sig själv.

Tack vare att hon träffar på en god kvinna som hjälper henne hittar hon till slut både sig själv och kärleken igen och hon får till och med ett erbjudande om att uppträda på teatern. Det är då hjärtekrossaren Kitty hittar henne. Hon vill ha Nan tillbaka och Nan måste bestämma sig för vem hon egentligen älskar.
Ja, det var den korta summeringen av filmen, men det händer väldigt mycket eftersom filmen är så lång, på gott och ont. För min del kunde jag ha hoppat över en del av allt det hemska i filmen, framförallt i kapitel 2, men boken är ju faktiskt skriven sån och det kanske bara är jag som är mesig och längtar mest efter de romantiska delarna. ;) Men om man är sån som jag kan man ju alltid fuska och bara titta på kapitel 1 och 3...

Det fanns också några fina scener som jag önskade skulle vara med i filmen men som inte var det. Till exempel i slutet av boken så finns en fin och mycket sorglig scen innehållande en ros och någon som gömmer sig. Den scenen kom jag ihåg mycket starkt efter att ha läst boken, men den fanns inte alls med i filmen. Vad synd.

Nåja, allt som allt är ju det här en väldigt bra film, med alla de rätta ingredienserna: kvinnor, kärlek och spänning!

Filmen ger mig också ett stort problem. Var ska jag placera den på listan? Både Tipping the velvet och Aimee und Jaguar är väldigt bra filmer. Nej, jag tror jag får låta första platsen stå orörd än så länge. Men en andraplats blir det absolut för Tipping the velvet.



IMDb

Loving Annabelle



Oj. Vilken film! Jag är alldeles känslomässigt utmattad. Och grät gjorde jag också. Men.. vad FIN den var. Det var verkligen en riktigt bra film. Det enda som var irriterande var slutet. Jag menar.. det var ju inget slut! Vad hände sen? Får man bestämma själv?

Nej, nu ska jag kanske ta det här från början. Filmen handlar alltså om Annabelle som kommer till en privatskola där hon blir kär i sin lärare. Och det är ju förstås förbjudet. Men tror ni att det stoppar dem? Nej, inget stoppar kärleken vet ni väl. Eller?

Sammanfattningsvis: Kärlek, romantik, spänning, vackra kvinnor. Vad mer kan man önska av en film? Ja, möjligtvis ett slut då... Loving Annabelle hamnar långt upp på topplistan. Det är en av de allra bästa flatfilmerna och ett måste-se!



IMDb

Fingersmith


Sarah Waters, DEN stora lesbiska författarinnan, har fått sina böcker filmatiserade av BBC. Ett genidrag, för BBC:s filmatiseringar är oftast riktigt riktigt bra! Så också denna gång, när Fingersmith (Ficktjuven) spelats in i det mörka läskiga London, visserligen som en miniserie, men det märks inte, för det är verkligen en film det är, även om man bestämt sig för att den måste delas upp för att inte bli för lång.

Sue bor i Londons slum, hos Mrs Sucksby som tar hand om oönskade barn. När Mr Rivers, av småskurkarna kallad Gentleman, dyker upp med en plan som ska göra dem rika går Sue med på att hjälpa till att lura den rika Maud Lilly. Sue tar anställning som Mauds tjänsteflicka för att försöka komma henne nära och hjälpa till att övertala henne att gifta sig med Mr Rivers. Deras plan är att de sedan ska sätta Maud på mentalsjukhus och få alla pengarna för sig själva. Men saker och ting blir inte lika självklara längre när Sue blir kär i Maud. Kan hon svika den hon älskar? Och är Mr Rivers egentligen att lita på?

I Sarah Waters böcker händer det alltid oväntade saker och den spännande och småläskiga stämningen finns alltid i bakgrunden. Ingen går säker och det är inte alls säkert att det räcker att älska någon för att säkra ett lyckligt slut. Fingersmith är en riktigt bra film, snyggt gjord, mycket spännande, romantisk och med duktiga skådespelare. Se den!



IMDb

Desert hearts


Desert hearts är en riktig klassiker inom den lesbiska filmgenren. Filmen gjordes 1985, men handlingen ska utspela sig på 50-talet (något som min sambo påpekade att det inte var helt konsekvent gjort eftersom kläder och omgivning ibland känns som 50-tal och ibland som 80-tal).

Lite kuriosa är att i mysiga gayfilmen "It´s in the water" från 1997 går huvudpersonen, som misstänker att hon är lesbisk, in i videobutiken och lånar bland annat Desert hearts.

Vad handlar då denna film om? Jo, det börjar med att professorn i engelska, Vivian Bell, åker till Nevada för att skilja sig från sin man. De har gift sig mest av bekvämlighetsskäl, medan de båda gör karriär på skilda håll, men nu har Vivian bestämt sig för att hon inte vill ha det så längre. Under den tid det tar för skilsmässan att gå igenom måste Vivian stanna i Nevada och hon hyr en liten stuga på en ranch. Där dras hon genast till ranchägarens fosterdotter Cay. Hon försöker stå emot sin längtan, men Cay ger sig inte och nöjer sig inte med ett nej.

I början av filmen anländer Vivian i helknäppt kostym och klackar, men allteftersom tiden går blir både hennes klädsel och hennes uppförande mycket mindre tillknäppt.

Det är Cay som är den starka kvinnan, den som vill stå upp för den hon är och ändra världen. Vivian är rädd för att världen ska förstå vem hon är och döma henne. Ska hennes kärlek till Cay räcka för att hon ska våga stå upp för sig själv? Och snart går Vivians skilsmässa igenom, så att hon måste lämna Nevada och åka tillbaka till sitt universitet. Hur ska de nu lösa detta? Det kan jag förstås inte säga något om. Det är nog bäst att du skaffar filmen och ser efter själv!



IMDb

Eloïse


Eloïse, eller som den engelska titeln, Eloïses lover, är en spansk film från 2009. När filmen börjar ligger filmens huvudperson, Asia, i koma. Det som sedan följer är historien som visar hur hon hamnade där.

Asia går i skolan, pluggar, har en pojkvän. Allt är som vanligt, tills hon en dag får syn på Eloïse. Folk talar illa om henne. Hon är tydligen en sån där lesbian. Men Asia blir nyfiken på henne. En dag ser hon ett anslag att Eloïse söker en modell att måla av och hon kan inte låta bli att gå dit. Så börjar deras vänskap och medan tiden går blir Asia mer och mer fascinerad av Eloïse.

Asia lever ensam med en överbeskyddande mamma som har höga krav på henne. Hon ska vara duktig i skolan och gifta sig med en bra pojke. Själv har mamman blivit övergiven av sin man och för att få vårdnaden om Asia har hon hittat på att pappan slog henne och dottern. Man vet inte säkert, men man misstänker att det är en man som han lämnat mamman för eftersom hon skriker åt honom att han är "onaturlig". Det förbättrar inte direkt utsikterna för Asia att bli ihop med en kvinna. När hon inser att hon älskar Eloïse vet hon inte vad hon ska ta sig till.

I den här filmen kan jag inte klaga på bristande kemi mellan huvudpersonerna. De är helt fantastiska ihop. Filmen är vacker, romantisk och spännande och det bäddar förstås för en bra placering på listan! Jag rekommenderar varmt Eloïse till alla som vill se en riktigt bra flatfilm!




IMDb

It´s in the water

 "It´s in the water" skulle enligt texten på filmens fodral skulle vara "a gem of a feelgood movie". Det var den också. Jag känner mig alldeles glad och går runt och nynnar Oooooooh, it´s in the waateeerr...

Nu när jag tänker tillbaka har jag lite problem att beskriva hur filmen var. Ibland är den otroligt överdriven och lite konstlad, ibland jätterolig, ibland känslig och ibland är den bara så jättefin. Ja, för min del hade jag kunnat vara utan några av de där hysteriska överdrivna kvinnorna som befolkar staden, men det mesta av filmen är ändå väldigt bra.

Om jag skulle ta och ge mig på att försöka berätta vad filmen handlar om nu då! Nu var det ju en hel del bihandlingar, men i huvudsak handlar filmen ändå om Alex (kvinna) som bor i en stad där människor är mycket bestämda över hur saker "ska vara". Hennes mamma är i högsta grad en sådan människa. Man ska tex inte vara "a homosexual". Alex bäste vän är dock en sådan, en gaykille som heter Spence, och han sprider ut ett rykte att det skulle vara kranvattnet som gör människor homosexuella: "It´s in the water" varpå alla i staden blir livrädda och börjar köpa vatten på flaska.

Alex är gift med en man hon inte älskar, men eftersom hon inte hittat nån annan hon varit intresserad av så lever hon med honom ändå. När Alex ungdomsvän Grace flyttar tillbaka till staden och avslöjar att hon är lesbisk börjar Alex fundera. Samtidigt avslöjar Spence att alla killar Alex dejtat som ung var gay. Alex springer iväg till videoaffären och köper lesbisk film för att ta reda på vad det där lesbiska egentligen handlar om. Samtidigt börjar hon tjuvkika på Grace på sjukhuset där de båda jobbar.

Och sen.. ja, sen kan jag ju inte berätta mer för resten måste ni se själva när ni skaffat filmen! Jag rekommenderar varmt denna mysiga film.

PS: Någon frågade mig vem det var som sjöng den där braiga låten "It´s in the water" och efter att nu ha studerat eftertexterna till filmen kan jag rapportera att låten både är skriven av och framförs av Sara Hickman.

PS2: Någon annan sade att det viktigaste i recensionen är att berätta om tjejerna i filmen var snygga, men.. hur ska jag kunna veta vad du tycker är snyggt? Jag tyckte i alla fall de var snygga, speciellt Keri Jo Chapman, som spelar Alex.


BOUND

Det här mina vänner, är en riktig flatfilmsklassiker! Själv råkade jag första gången hamna i den när jag slog på tvn hemma hos mina föräldrar och jag blev alldeles glad och förvånad. Där var två kvinnor som hånglade, något jag aldrig hade sett på tv förut. Men lyckan blev inte långvarig, eftersom min pappa kom in och undrade vad som var på tv och jag snabbt svarade "Jag vet inte", och bytte kanal för att hitta något intressant åt honom, som Nyheterna eller någon sport kanske. Så BOUND var faktiskt den första flatfilmen jag såg. I fem minuter. Men självklart har jag sett hela filmen sedan dess. Flera gånger till och med.

BOUND är en mycket spännande, sexig och blodig maffiafilm. Corky är en tuff före detta fånge som kommit ut ur fängelset. När hon tar ett jobb att reparera en lägenhet träffar hon på en granne i huset, Violet, som flirtar hejdlöst med henne och Corky gillar också vad hon ser. De får snabbt kontakt och bestämmer sig för att tillsammans lura åt sig miljoner av gömda maffiapengar och sätta dit Violets skurkaktige pojkvän Caeser och sedan rymma tillsammans. Men saker och ting går inte helt enligt planerna och Caeser reagerar inte som de tänkt sig. Det blir mycket nagelbitande medan man sitter och hejar på tjejerna och undrar om och hur de ska klara sig helskinnade ur det här. Hur det går berättar jag förstås inte, men om du inte sett den här filmen förut tycker jag absolut att du ska göra det nu!

tisdag 11 oktober 2011

Imagine me and you

Hur vanligt är det att bruden blir kär i floristen på sitt bröllop? Inte så väldigt vanligt kanske, men det är precis vad som händer i den här filmen. Och lite besvärligt är det allt, att bli kär i någon annan när man just har gift sig. Och i en annan kvinna dessutom, när man trott att man var straight.
Den här filmen växlar lite i kvalitet. Ibland berör den mig väldigt, men ibland kommer några riktigt fåniga, tillgjorda och förutsägbara scener. Det känns bra att mannen i filmen är en väldigt fin och trevlig person tycker jag. Det hade varit så lätt att göra honom till en elak skurk och därmed rättfärdiga att han ska lämnas ensam så att huvudpersonen kan välja tjejen istället. (Fast det är klart att vi hejar på tjejen ändå...!)

Imagine med and you är en av de mest kända flatfilmerna och Piper Perabo och Lena Heady som spelar huvudrollerna verkar också vara mycket omtyckta skådespelerskor i flatkretsar. Själv är jag inget jättefan av Piper, men hon går väl an antar jag!

Sammanfattningsvis är det här en fin, trevlig och romantisk myspysfilm. Dessutom är det en film som man bara måste ha sett som lesbisk tjej. Det ingår i allmänbildningen.

Fucking Åmål (Show me love)

Den förra gången jag såg den här filmen var på bio 1998, när jag var 18 år. Då tyckte jag den var helt underbar, men jag misstänkte att den skulle ha förlorat lite i aktualitet sedan dess. Dessutom har jag själv blivit bra mycket äldre så säkert skulle jag se på den med mer kritiska ögon. MEN...! Jag måste erkänna att jag tycker Fucking Åmål är jättebra fortfarande. Även om inte Loket har Bingo-Lotto längre är det mesta i filmen precis lika aktuellt fortfarande, för filmen fångar tidlösa saker, som den där osäkerheten man känner när man är ung. Man vill så gärna passa in. Och så vill man slå sig fri från föräldrarna och bli en egen person. Fucking Åmål är dessutom THE-komma-ut-film! Elin är inne, accepterad, där man ska vara, men det kan ändras så snabbt om någon upptäcker en svaghet hos henne. När hon blir kär i Agnes blir hon så livrädd att hon till och med blir ihop med en kille bara för att dölja det.

Något som jag funderade på 1998 och som jag funderar på nu med är: Vad hände sen? Vad hände när de gått ut från toaletten, druckit upp sin Oboy och kommer till skolan nästa dag? Det får man kanske fantisera om själv. Eller så får Lukas göra en Fucking Åmål 2. Det vore väl nåt! Fast Alexandra Dahlström och Rebecca Liljeberg är lite stora nu förstås... En riktigt bra placering blir det förstås för Fucking jävla skit Åmål!


DEBS

När jag började se den här filmen första gången visste jag inte vad jag skulle tro. Skolflickor som sprang runt i små rutiga kjolar och lekte? Var det en barnfilm? Den verkade jättefånig men samtidigt lite rolig och som en parodi på agentfilmer. Men sen dök den lesbiska kärlekshistorien upp i filmen, när agenten Amy träffar skurken Lucy Diamond och då blev det plötsligt mycket mer intressant! Det finns nämligen en jättefin kemi mellan skådespelerskorna och det är också bara deras kärlekshistoria som är centrum för filmen. Jag är också ett fan av Jordana Brewster, som spelar "skurken" Lucy Diamond, och tycker hon är ett riktigt lyft för denna film.

Filmen är förstås inte det minsta verklighetstrogen, utom i det att Amy har komma-ut-problem, kompisproblem och kärleksproblem som precis vilken vanlig flicka som helst. När man väl vant sig vid den fånroliga stämningen i filmen blir den både romantisk och sexig. Allra helst hade den förstås kunnat vara lite mindre fånig och lite mer romantisk, men nu är det ju så det är.

Jag tycker absolut att denna film är värd att se, och ge inte upp efter den mycket fåniga inledningen, för det blir bättre!

Out at the wedding

Åh, jag GILLAR den här filmen! Den är rolig, romantisk, sexig.. ja.. Äntligen en riktigt bra film! Låt mig genast berätta lite mer om den!

Alex (kvinna) har träffat sin drömman, Dana (ja, det är en man), och han har friat till henne. Eftersom han är svart och judisk är hon rädd att hennes familj inte skulle acceptera honom. Därför har Alex sagt till Dana att hennes familj är död.

När Alex syster Jeannie ska gifta sig åker Alex till bröllopet med sin kompis, gaykillen Jonathan. Jonathan råkar av misstag starta ett rykte om att Alex är gay på bröllopet (på grund av pojkvännens feminina namn). Systern Jeannie blir alldeles till sig och vill komma och hälsa på Alex och hennes flickvän i New York. Alex hyr därför in en lesbisk tjej, Risa, som ska spela hennes flickvän. När Jeannie kommer och hälsar på uppstår dock oväntat gnistor mellan henne och Risa.

Lite småkrångligt att hålla isär allt? Ja, det låter förstås lite komplicerat, men det är inga problem att hänga med när man väl ser filmen.

I den här filmen gillar jag skådespelarna, stämningen, humorn och kemin mellan Jeannie och Risa. Det är en riktig feelgoodfilm och jag rekommenderar den till alla som vill bli på gott humör. Out at the wedding landar självklart på topplistans allra högsta del!


 

Mulholland drive

Ni känner kanske till regissören David Lynch? Hans filmer är kända för sin surrealistiska, mardrömslika verklighet och många frustreras över att filmerna ofta är svårtillgängliga och svårbegripliga. Andra är totalt fascinerade och ser om filmerna gång på gång i jakt efter gåtans lösning.

Mullholland Drive är inget undantag från regeln. Den är en äkta surrealistisk och svårbegriplig Lynch-film, men den har något som får den att hamna på Annies topplista! Vad är då det? Jo, den har förstås lesbiskt innehåll!

Du som brukar läsa mina filmrecensioner minns kanske att det finns vissa kriterier jag går efter när jag recenserar mina filmer. Det som smäller högt här är nämligen att filmerna är romantiska och innehåller mycket lesbisk kärlek. Och hur applicerar vi nu detta på Mulholland Drive? Är filmen romantisk? Ja. Nej. Det beror på hur man ser det. Innehåller den en lesbisk kärlekshistoria? Ja. Nej. Kanske. På vissa sätt.

Jag inser nu att det kommer att bli svårt att diskutera min topplisteplacering utan att säga för mycket om vad filmen handlar om. Men jag börjar väl med att berätta lite kryptiskt vad filmen handlar om, så kan jag säga till när ni ska sluta läsa, ni som inte vill ha några spoilers. Vad heter spoilers på svenska? Ni som inte vill ha några avslöjanden som ni tycker kan förstöra er filmupplevelse, ni får sluta läsa när jag säger till , okej?

Alltså, i Mulholland Drive ser vi hur en ensam kvinna irrar bort från en bilolycka. Hon har glömt vem hon är och förmodligen är några läskiga skurkar efter henne. Vi vet inte varför. Den ensamma kvinnan förirrar sig in i ett hus där hon inte bor. Senare kommer en ung kvinna, Betty, dit för att bo där. Det är hennes fasters hus och hon ska låna det medan hon söker olika filmroller i Hollywood. Hon undrar förstås varför det är en kvinna där, men när hon får veta att den stackars kvinnan (som kallar sig Rita eftersom hon sett det på en affisch) har minnesförlust och har varit i en olycka blir hon orolig och tar hand om henne. Medan de lär känna varandra försöker de ta reda på vem Rita är. De hittar inget körkort eller någon sådan ledtråd i hennes handväska. Istället ligger där en massa pengar. Då och då minns Rita något och dessa ledtrådar skickar ut de två kvinnorna på jakt efter Ritas identitet. Det finns bara en säng i huset och snart bjuder Betty in Rita att sova i sängen hos henne istället för på soffan, och hur det slutar, det kan ni kanske gissa...

Såhär långt in i filmen känns allt ändå rätt okej tycker jag. Man hänger med, åtminstone hyggligt bra, det är spännande, det är romantiskt. Vem är Rita? Ska de få varandra? Vilka är skurkarna och vad vill de Rita?

Men sedan vänder allt. För sådär enkelt och käckt kan det ju inte vara i en Lynch-film, det förstår ni väl! Nej, när Betty vrider runt en blå nyckel i en liten svart ask, då är hon plötsligt inte Betty längre. Hon är en annan person, som har ett annat liv och ett helt annat förhållande till Rita än det vi tidigare sett. Och nu vill nog ni som vill se den här filmen utan min hjälp inte veta mer, så jag går istället över till listplaceringen.

Jag ger Mulholland Drive en plats på den lesbiska filmtopplistans övre del, mest för att den är så snyggt gjord, för att den är spännande och för att den är speciell. Men jag kan inte sätta den högre än de mer traditionella vackra och romantiska filmerna som jag gillar bäst, för deras kärlekshistorier smäller trots allt högre än den i Mulholland Drive. Hade filmen fortsatt i samma stil som den började hade placeringen blivit högre.


 
Nu mina vänner, tänker jag skriva ett stycke till, för er som vill ha lite hjälp medan ni tittar, eller för er som redan sett filmen och undrat: MEN VAFAN! ÄR DET SLUT NU? JAG FATTADE INTE ETT JOTA! Ni som inte vill veta vad som händer i filmen: SLUTA LÄSA NU!! Okej, då kör vi. Som jag nämnde ovan så är den första halvan av filmen ganska trevlig att se. Detta beror också på att det är Bettys dröm vi ser. Det är så hon skulle vilja att allting var. Hon är själv en talangfull skådespelerska och Rita är beroende av henne och dessutom kär i henne. Men så är det inte på riktigt. När Betty vrider om nyckeln hamnar hon i verkligheten igen. I verkligheten är det Rita som är en talangfull skådespelerska. För Betty går det inget vidare i karriären. Betty är kär i Rita, men Rita vill inte ha henne. Istället är Rita riktigt taskig mot henne och krossar hennes hjärta genom att gifta sig med en manlig regissör. Betty blir ursinnig och går till en yrkesmördare och beställer ett mord på Rita. Men hon kan inte leva med det utan jagas av sitt samvete. Ja, inte var verkligheten fager inte. Drömdelen av filmen var väl bra mycket trevligare!

The truth about Jane

Ellen Muth kanske ni känner igen från till exempel serien Mitt liv som död. Här spelar hon en tonåring som just insett att hon är lesbisk och att hon blivit kär i en tjej i klassen.

Hennes föräldrar tar inte beskedet så bra och filmen handlar mest om hur Jane försöker få dem att inse att hennes sexuella läggning är något hon inte kan påverka själv och att hon behöver deras stöd istället för deras fördömande.

Skådespelarna är bra och storyn till stor del sannolik. Lite här och var känns den dock som ett utbildningsmaterial för homofober. Jag vet inte exakt hur situationen i USA ser ut idag, men jag tycker det blev ett sånt väldigt ståhej över det här att Jane är lesbisk och okunskapen är stor fastän filmen är från 2000. Är det så illa fortfarande? Jag hoppas inte det.

Elena undone

"The next big lesbian movie!" utropar tidningen BOUND på framsidan av omslaget till amerikanska filmen Elena undone (2010). Nja, det vet jag inte om jag håller med om. Men låt oss först ta en titt på handlingen!

Elena är gift med en pastor och de har en son tillsammans, men någonting fattas i hennes liv. Hon undrar om hon egentligen någonsin varit kär. När hon träffar på den lesbiska författaren Peyton blir de snabbt vänner och Elena ställer många frågor om hur det här med homosexualitet egentligen fungerar. När Peyton inser att hon blivit kär i Elena vill hon att de ska sluta träffas, men det vill inte Elena och hon börjar undra om hon hennes känslor för Peyton kanske också är starkare än de borde vara. Det skulle i så fall ställa till en hel del, eftersom Elena har familj och hennes man i kyrkan predikar om att homosexualitet är fel. Som en bihandling finns Elenas vän dokumentärfilmaren och föredragshållaren, som samlar inslag om hur människor har hittat kärleken, och vi får se några av hans klipp där olika par berättar om sitt första möte.

Det finns mycket som är bra i den här filmen, men det finns också mycket som jag stör mig på. Skådespelarna är bra och kemin mellan huvudpersonerna är bra. Handlingen är bra på sina ställen, men lite konstig ibland. Speciellt slutet av filmen är konstigt.. Det som är mest synd är att filmen är så konstigt klippt. Hela tiden sitter jag och förvånas: Jaha, hände det där nu, bara plötsligt? Alla de där spänningsmomenten, där man i vanliga fall sitter och hoppas eller våndas, de finns inte. Istället händer saker bara pang pang pang. En annan sak som förstör är musiken. Det är MASSOR av musik, hela tiden, och den spelas högre än vad skådespelarna pratar. Hur tänkte man där?

Lite filmkuriosa är att filmen faktiskt innehåller filmhistoriens längsta kyss. Just den scenen är faktiskt också en av de bästa scenerna i filmen.

Så till placeringen! Det som talar för filmen är att merparten av den helt klart upptas av en lesbisk kärlekshistoria, att skådespelarna är bra och att kemin finns. Det som talar emot den är att den är så spretig. Jag skulle önska att de klippt bort några sidospår och istället visat de där uppbyggande spänningsmomenten.

The gymnast

Jaha movie lovers.. Det positiva med att vara hemma och ha ont i magen är i alla fall att man hinner titta på lesbisk film! Nu blir det alltså en recension av: The gymnast, amerikansk film från 2006. Och detta är handlingen:

Jane var en framgångsrik gymnast tills en skada gjorde att hennes karriär fick ett hastigt slut. Sedan dess har hon haft svårt att hitta någon mening med livet. Hon älskar inte sin man och hon är rädd att hon blivit för gammal för att få barn. Då dyker plötsligt en tjej upp och värvar henne till till en luftakrobatik där hon ska hänga i sådana där långa tygstycken från taket. Även en annan kvinna har blivit värvad för att göra numret tillsammans med Jane. Hon heter Serena och är dansare. Tillsammans lär de sig och bygger ihop ett nummer för de hoppas få göra karriär i Vegas. Under tiden kommer de varandra närmare och närmare och märker att de är lite för attreherade av varandra. Jane är gift och försöker få barn med sin man så hon vet att hon inte borde inleda något förhållande med någon annan. Dessutom är hon ju väldigt straight, tror hon. Serena besvarar Janes känslor, men vill inte heller inleda ett förhållande med en gift kvinna. Knepigt värre, eller hur?

Jag tyckte om den här filmen. Den har många fina ögonblick och fastän det blir många fina och elektriska ögonblick medan kvinnorna hänger i tyget uppe i taket är min favoritscen ändå en helt annan, nämligen när Jane är ute och kör bil och blir stoppad av polisen. Polisen ska testa om hon är onykter (vilket hon är), men konstapelns blåsmojäng funkar inte. Han säger då åt henne att hon istället ska gå rakt på det vita kantstrecket på motorvägen. Till hans förvåning tar Jane av sig skorna och börjar göra hopp och volter på linjen. Hon blir godkänd förstås. Vilken skön känsla att kunna göra det när polisen ska kolla ens balans...

Ett litet minus blir det för filmens slut, för.. Även om man nu kanske misstänker hur filmen ska sluta, så vill man ju ändå SE det! Nej, jag rättar mig: JAG vill se det! Dumma filmmakare som vill lämna slutet åt tittarnas fantasi!

Sammanfattningsvis då: Är det här en lesbisk kärlekshistoria? Javisst. Upptar kärlekshistorien den störra delen av filmen? Jodå. Och är det en bra film i övrigt? Ja, det med. Som ni säkert förstår bäddar detta för en plats på den övre delen av topplistan!

Lost and delirious

Jag väntade in i det sista med att se den här filmen. Alla sa att den var jättebra men väldigt sorglig. Och ni vet hur jag är med bra sorgliga filmer. Jag blir alldeles deprimerad av dem. Men till slut kom tillfället när det var dags att bita ihop och se Lost and delirious!

Lost and deloirious är en kanadensisk film från 2001 där Mary "Mouse" Bedford (Mischa Barton) är den nya lilla flickan på internatskolan. Hon får dela rum med två äldre tjejer, Paulie (Piper Perabo) och Tori (Jessica Paré), och det dröjer inte länge förrän Mary förstår att Paulie och Tori är ihop. Först ser hon bara att de håller händer och kysser varandra i smyg, men efter ett tag börjar de älska i rummet medan Mary är där.

Toris lillasyster har också börjat på skolan och en morgon springer hon in på rummet och hittar Paulie och Tori nakna i samma säng. Tori blir livrädd för att lillasystern ska berätta för hennes föräldrar och hittar därför på en historia om att Paulie krupit ner i hennes säng utan att hon visste om det. Därefter säger hon till Paulie att de inte kan träffas mer och sedan skaffar hon sig mycket snabbt en pojkvän. Paulie älskar Tori över allt i världen och vet inte hur hon ska hantera situationen.

Jag antar att filmen verkligen är sorglig, som folk sa. Men någonting gör att den inte berör mig alls lika mycket som jag trott. Kanske är det för att vissa saker i filmens handling inte passar ihop. Att Paulie och Tori först verkar vara så öppna med sitt förhållande och sedan plötsligt måste allt vara jättehemligt. En annan sak som känns lite konstig är att karaktären Paulie är så osannolikt dramatisk. Hon känns inte som en riktig människa. Därför är jag nu inte alls berörd och deprimerad som jag hade trott efter att ha sett Lost and delirious. Ändå är det helt klart en sevärd film så den hamnar på listans övre del!

Kyss mig

Jag hade väntat så länge, hört så mycket bra och var så väldigt nyfiken. Inte konstigt att jag steg in i biosalongen med höga förväntningar. Wow. En svensk lesbisk film. Med duktiga skådespelare. Men jag blev besviken. Ja, jag suckar ännu när jag tänker på det.

Det lyfte aldrig. Något fattades. Kärlekshistorien fick aldrig den där kemiska laddningen. Jag satt aldrig och var spänd och hoppades på att de skulle få varandra. Nej, istället satt jag och undrade varför folk uppträdde så konstigt och sa så konstiga saker. Sådär hade det aldrig varit i verkligheten, tänkte jag flera gånger. Varför gjorde de nu sådär? Och vid flera tillfällen viskade de dessutom så lågt till varandra att biopubliken inte hörde vad de sa.

Vad handlar filmen om då? Jo, Krister Henriksson och Lena Endre har förlovat sig och deras respektive döttrar träffas på Kristers 60-årsfest och råkar bli kära. Men båda döttrarna har redan pojk- respektive flickvän. Många problem hopar sig. Ska de göra slut med sina respektive? Vad ska föräldrarna tycka? Kommer Krister acceptera att hans dotter är homosexuell? Vågar den outkomna dottern ens leva som homosexuell? Och kommer den andra dottern i så fall våga lita på detta? Jo, frågorna får väl svar antar jag. Men hur tillfredsställande dessa förklaringar och svar är, och hur verklighetstrogna de är, det ställer jag mig lite tveksam till.

Finn´s girl

Dags för en hyggligt ny film igen! Finn´s girl är en kanadensisk film från 2007.

Finn är doktor på ett sjukhus där hon utför aborter. Hon jobbar alldeles för mycket och är ständigt i fara eftersom abortmotståndare hotar henne och försöker ta hennes liv. Den som kommer i kläm är hennes elvaåriga dotter Zelly, som får göra i stort sett vad som helst eftersom Finn aldrig är hemma. Tidigare var det Finns fru Nancy som tog hand om Zelly, men Nancy har gått bort och Finn verkar inte veta hur disciplin och omtanke fungerar. Eller är hon bara för ledsen och stressad för att orka ta tag i problemen?

Efter att abortmotståndarna försökt skjuta Finn på vägen hem från sjukhuset får hon polisbeskydd av lesbiska livvakten Diana. Diana verkar lite intresserad av Finn, men hon har inga problem att peka ut för henne att det inte är lämpligt att lämna en elvaåring själv hemma och ställer frågan om det verkligen är värt att behålla jobbet på kliniken istället för att ta hand om sitt barn?

Inte heller Zellys biologiske far tycker att Finn sköter sitt jobb som mamma något vidare och hotar att ta vårdnaden ifrån henne. "Det går inte", säger Finn. "För det är inte du som är pappan." Har Finn rätt eller är det bara något hon hittar på för att slippa hamna i rätten?

Finn´s girl är en spännande film och även om jag ibland blir lite irriterad på att den här Finn verkar ha lite svårt att ta in verkligheten och våga älska sitt barn, så gillar jag filmen i stort. Ett stort plus är att tjejen som spelar den lilla busiga elvaåriga dottern är otroligt gullig och charmig.

Är det några snygga kvinnor med i filmen, brukar folk fråga mig. Hur ska jag kunna svara på det? Vad som är snyggt är så väldigt mycket en smaksak. Men om jag säger såhär då: Kvinnan som spelar Finn har kort grått hår och ett androgynt utseende och polisen Diana är svart, har ganska kort hår i små flätor och hon har väl också lite maskulina drag. Det är inte mode som är deras största intressen. Vänta, jag klistrar in en bild istället... Sådär. Nu får ni avgöra själva hur snygga de är! De spelar i alla fall bra och känns trovärdiga i filmen.

Så över till nästa viktiga fråga: Är filmen romantisk? Hm. Jo. Lite grann. Mest spännande förstås, men lite kärlek finns också.

The secret diaries of Miss Anne Lister

Tycker du att filmer som Jane Austens Stolthet och fördom är vackra? Har du någonsin tänkt på hur det skulle vara om Lizzy inte hade valt Mr Darcy utan blivit ihop med en tjej istället?

Ja, det låter ganska osannolikt förstås, med tanke på att det inte var accepterat och kvinnor knappt hade möjlighet att göra några egna val alls, men i den här filmen är saker och ting annorlunda. Anne Lister vet precis vem hon är och vad hon vill och hon vägrar att lyssna på någon annan eller att acceptera världen som den är. Hon älskar kvinnor och det är en kvinna hon vill gifta sig med. Det finns också en kvinna som hon älskar, men frågan är om den kvinnan är lika modig som hon själv.

Den här filmen tycker jag var mycket fascinerande. Karaktären Anne är otroligt stark och egensinnig och det är roligt att se hur hon ställer till oreda i den annars så stela korrekta världen genom att alltid säga vad hon tycker. Filmen tar sig in på listans övre del, för jag tycker absolut att den är sevärd!

If these walls could talk 2

Den här filmen är faktiskt tre filmer. Gemensamt för personerna i alla historierna är att de bor i samma hus. Bäst gillar jag den första filmen. Den är vacker och lite sorglig och skådespelarna är mycket bra. Den handlar om två äldre damer som har levt tillsammans i nästan hela sina liv och fortfarande älskar varandra över allt annat. Sedan dör plötsligt den ena damen och hennes släktingar kommer för att ärva huset.

I film nummer två har ett lesbiskt hippiegäng flyttat in i huset. En av tjejerna (Michelle Williams) blir kär i en tjej som klär sig i manskläder (Chloë Sevigny) och det blir av någon anledning inte populärt bland hennes lesbiska vänner.

I den trejde filmen försöker Sharon Stone och Ellen Degeneres skaffa barn.

Personligen tycker jag att den första filmen är bäst, den andra lite sämre och den tredje är sämst. Jag hade sett fram emot att se Ellen och Sharon, men de är verkligen jättefåniga där de studsar runt och säger fåniga skojrepliker så att man tappar bort hela allvaret i deras skaffa-barn-svårigheter.

Sammanfattningsvis: Det som är bra med filmen är att det är mycket plats för kärleken i historierna. Det som är mindre bra är just att varje historia blir lite för kort.


Water Lilies (Naissance des pieuvres)

Det här var en oväntad upptäckt. Water Lilies är som en blandning av Tipping the velvet och Fucking Åmål. Och så lite konstsim däremellan.

Water Lilies är en fransk film som handlar om 15-åriga Marie. Hon förälskar sig i Floriane som är kapten för konstsimslaget. Marie sitter i publiken och ser på när konstsimmarna tävlar och hon bestämmer sig för att själv börja med konstsim.

Floriane är skolans snygging och har kommit mycket längre i den kroppsliga utvecklingen än Marie. Därför är alla killar intresserade av Floriane och hela skolan tror att hon är en slampa. Ingen tjej vill vara vän med henne. Egentligen är Floriane oskuld och hon plågas av att försöka leva upp till bilden som alla har av henne. Hon måste bli av med oskulden så fort som möjligt och helst till någon främling utanför skolan och utanför simklubben så att hon inte blir avslöjad. Hon klarar det inte. Till slut ber hon Marie hjälpa henne att bli av med den.

Under tiden växer känslorna mellan Marie och Floriane, men varje gång Marie tror att hon fått Florianes uppmärksamhet och kärlek börjar hon flörta med någon kille istället.

Hur det slutar berättar jag som vanligt inte, men jag kan rekommendera den här filmen. Den känns äkta och småsorglig och det känns så väl hur osäker och rädd för omvärldens ögon man kan vara som 15-åring.


 

When night is falling

Camille jobbar på en kristen skola och ska gifta sig med Martin. När hennes hund dör inser hon att hon älskade hunden mer än hon älskar Martin. När hon är på en tvättomat och väntar på att tvätten ska bli klar börjar hon gråta över hunden och en tjej på tvättomaten tröstar henne. Tjejen heter Petra och hon fastnar för något hos Camille. Därför byter hon ut deras tvättsäckar och lägger sitt visitkort i Camilles säck. Det visar sig att Petra arbetar på en cirkus och hon är inte rädd för att visa sitt intresse för Camille. Camille märker till sin förskräckelse att hon är intresserad tillbaka, vilket inte är så bra eftersom skolan hon arbetar på tar avstånd från homosexualitet och hennes pojkvän Martin älskar henne över allt annat. Hon kan ändå inte låta bli att träffa Petra och inser att det inte kan vara något fel i att älska henne.

Petra älskar Camille men misstänker att hon bara är ett experiment för henne och att hon ändå kommer att gifta sig med Martin. Petra måste dessutom åka vidare med sin cirkus och hon kan inte se att den strikta lärarinnan i grekisk mytologi skulle lämna sin skola och börja turnera med en cirkus istället.

När Camille inser att hon älskar Petra, men att hon kommer att försvinna iväg blir hon förkrossad. Hon går ut i skogen för att begrava sin hund Bob. Där super hon sig full och lägger sig i snön bredvid Bob. När Petras kompisar segelflygarna hittar henne på morgonen är hon helt nedfrusen och det är osäkert om hon kommer att överleva. De ringer till Petra och ber henne komma dit.... men vad som händer sen kan jag inte berätta för då förstör jag ju hela filmen för er.

Som ni kanske börjar misstänka hamnar den här filmen på den övre delen av listan. Den är mycket gay och innehåller mycket kärlek. Det som förstör filmen lite för mig är det här cirkustemat som jag inte riktigt förstår mig på, men det är väl bara en smaksak. Om man vill kanske man till och med kan dra lärdom av vissa saker i den här filmen; som det här att man blir så instängd i den lilla värld man lever i just nu att man inte ser hela bilden. Eller att det är dumt att åka ifrån den man älskar. Eller att man inte ska ge upp bara på grund av några nederlag. Ja, om man nu känner för att lära sig saker av filmer... ; )

High art

Syd arbetar på en fototidning och gör allt för att få bli redaktör istället för springsjas. Hon bor i en lägenhet med sin pojkvän James, som inte förstår hennes strävan. En dag börjar det rinna ner vatten från våningen ovanför och Syd springer upp till grannarna för att se vad som hänt. Det är den lesbiska fotografen Lucy Berliner som öppnar dörren. Lucy har varit borta från rampljuset i flera år, men Syd tycker att hennes bilder är fantastiska och vill ha med dem i sin tidning. Medan hon försöker lära känna Lucy och övertala henne att vara med råkar hon bli förälskad i henne.

Egentligen är det dock inte Syd och Lucy som har huvudrollerna i filmen. Det är knark som har huvudrollen. I Lucys våning hänger en grupp av hennes vänner konstant i sofforna och bara snortar. Lucys flickvän, den före detta tyska filmstjärnan Greta är alldeles nerknarkad och somnar och svimmar mest hela tiden, men de har varit tillsammans länge och Lucy älskade henne när hon var sig själv. När Syd kommer in i hennes liv ställs hon inför flera val. Ska hon överge Greta? Måste hon sluta med drogerna? Kan hon börja fotografera kommersiellt igen?

När filmen började tyckte jag först det kändes tråkigt att allt var så grått och lumpet. Alla kläder var grå och slitna, ingen bar smink och ingen hade tänkt på att skaffa en frisyr. Extra irriterad blev jag på Lucy Berliners byxor som gick upp till brösten, som hon för övrigt alltid hade i ett fult linne utan bh under. (Filmen är från 1998) Men det kanske bara är jag som stör mig på det här eftersom jag älskar färg och vackra bilder. Det är heller inte meningen att det här ska vara en vacker film. Den är mer åt det ärliga och smutsiga hållet.

Längtar man efter en romantisk film i Hollywood-stil med vackra kvinnor som svassar runt är det inte High art man ska se. Nej, filmen kan beskrivas mer som det Lucy själv säger: "I have a love problem and a drug issue. Or maybe it´s a drug problem and a love issue. I´m not sure."

Filmen har ändå något, för man fortsätter tänka på den efteråt. Vad hände? Hur blev det sådär? Vad hade hänt om inte..? Jag tycker också att skådespelarna är bra och att filmen känns äkta.

Så till placeringen! För den som inte brukar läsa min blogg kan jag informera om att bedömningsgrunderna på den här listan inte bara är hur snyggt gjord filmen är utan också hur stor del av filmen som upptas av den lesbiska kärlekshistorien. Romantiska filmer med mycket elektricitet mellan skådespelarna smäller alltså nästan lika högt som filmkvalitet. På den fronten är High art inte en av de mest romantiska filmerna, men det finns ändå en del kärlek i den. Eftersom den också är snyggt gjord är det en film som kommer att hamna i mittenskiktet på listan.

GRAY Matters

Gray och hennes bror Sam har ett väldigt nära förhållande och många som ser dem tror att de är ihop. En dag hittar Sam den perfekta kvinnan och gifter sig med henne. Tyvärr upptäcker Gray att hon också tycker att det är den perfekta kvinnan. De "råkar" dessutom kyssas dagen innan hennes brors bröllop. Gray börjar misstänka att hon väntat på Mr Right i onödan och att det egentligen är Mrs Right hon vill ha.

När hon berättar för Sam att hon är kär i hans fru säger han att han aldrig vill se henne mer. Samtidigt verkar Grays kund på reklambyrån (som vi kände igen som Helena Peabody från L-Word!) aldrig bli nöjd, vilka förslag Gray än tar fram. Grays nyfunne vän, den skotske taxichaffisen stöttar henne dock och tar med henne till ett flathak för att hjälpa henne att hitta rätt på sin nya bana.

Den här filmen var söt, rolig och man visste inte vad som skulle hända härnäst. Det gillade jag. På sina ställen var den lite småfånig, men det får man ta. Som min vän H sa, så fokuserar historien inte mest på lesbiska romanser utan mest på relationen mellan syskonen Sam och Gray, men det var ändå helt klart en lesbisk film. Den har därför förtjänat en plats på topplistan.

Better than chocolate

Maggie hoppar av juristlinjen för att det var så tråkigt och börjar jobba i en queer bokaffär. Hon har dock glömt att informera sin mamma både om att hon hoppat av skolan och att hon är lesbisk.

En dag träffar Maggie Kim, den kringresande konstnären, och de faller genast för varandra. Redan nästa dag ringer dock mamman och undrar varför hon hoppat av skolan. Maggie förklarar att hon inte trivdes där och försöker trösta mamman med att hon har en fin stor lägenhet, vilket inte är sant eftersom hon sover på soffan inne i bokhandeln. Mamman tycker dock det låter jättebra med den stora lägenheten för hennes man har just lämnat henne och hon och Maggies bror behöver någonstans att bo. Maggie får bråttom att försöka hitta en stor lägenhet och lyckas faktiskt få låna en av en sexualupplysare som ska ut på Safe Sex-turné.

Filmen är söt och rolig, men det känns hela tiden som att man har en viss distans till det som händer. Det är svårt att helt leva sig in i den. Speciellt mamman reagerar väldigt konstigt på saker som händer runt omkring henne och lyssnar inte alls på vad hennes dotter säger.

Det är inte helt lätt att säga vad filmen handlar om heller, för det är inte bara en handling. Det handlar om hur Kim och Maggie försöker bo tillsammans i huset och samtidigt inte avslöja för mamman att de är ihop. Det handlar om mammans existentiella kris. Det handlar om Judy som är en kvinna i en mans kropp och om hur tjejen han är kär i har svårt att acceptera det. Det handlar om bokhandeln, som har fiender både i nazister och i tullen, som beslagtar alla böcker.

Jag vet inte om det finns flera versioner av översättningen till den här filmen, men översättningen jag hade var VÄLDIGT mystisk. Det var som att de hade använt en sån där översättningspenna som man drar över texten så att allt blir helt galet. Till exempel kallade den svenska texten hela tiden "tullen" (customs) för "Kunderna": Böckerna har fastnat hos Kunderna. Snart kommer Kunderna hit och tittar. Men det var rätt underhållande. Speciellt när översättaren hade fått för sig att översätta låttexter till låtar som spelades i baren. Då lät det ungefär såhär: Åh, pojke, du får mig att vilja gå ner. Du gör mig alldeles immig.
Filmen får en hygglig plats på listan eftersom den inte är särskilt romantisk men ändå mycket gayig och underhållande. Bäst i filmen är definitivt transan Judy.

And then came Lola

Den här filmen är ganska ny, från 2009, och den är en lesbisk version på den tyska filmen Lola rennt. Kommer ni ihåg den, när den rödhåriga tjejen springer och springer för att rädda sin pojkvän från att bli skjuten?

I den här filmen talar Lola dock engelska och är brunett. Hon ska hämta bilder på ett fotolabb och överlämna dem innan flickvännens karriär blir förstörd. Och det är inte bara det. Eftersom Lola ständigt kommer för sent och inte ställer upp för flickvännen, så vet flickvännen inte om det går att lita på Lola. Att lämna fotona i tid är alltså hennes sista chans att få flickan. Precis som i Lola rennt får hon tre chanser, där historien utvecklar sig på olika vis.

Den här filmen är underhållande medan man ser den, sådär som en vanlig Hollywood-historia, men det är inget jag kommer att minnas någon längre tid. Jag tycker inte skådespelarnas kemi är så jättebra heller och jag tar inte handlingen på allvar.

Så till placeringen! Eftersom det är en trevlig film, men inget man direkt måste se så blir det en placering i mittenskiktet på listan.

A village affair

Nu blir det engelsk småstadsfilm minsann! A village affair är från från 1995 och gjord efter Joanna Trollopes roman.

Vad handlar då filmen om? Jo, konstnären Alice är gift och har barn med advokaten Martin (Som spelas av Inspector Lynley!), men hon är inte lycklig och kan inte måla längre. När familjen flyttar från stan till en liten by blir de vänner med Clodagh, som till skillnad från Alice är mycket glad och full av energi. Hon charmar direkt hela familjen. Martin börjar flirta med Clodagh, men det visar sig snart att det inte är Martin som Clodagh är intresserad av. Snart har Alice börjat måla igen och hon börjar till och med sätta upp sig mot sin diktator till svärmor. Då kommer Martins bror på besök och han börjar direkt misstänka att det är något mellan de två kvinnorna.

Det är bra skådespelare i den här filmen och den känns mycket engelsk, speciellt i de jättefula tantiga kläderna... Även om den är bra gjord och ibland lite smårolig så tror jag inte det är en film jag kommer att minnas så länge. Dels måste jag erkänna att jag inte gillade slutet och dels var huvudpersonerna inte några jag direkt kände med. Det får bli en halvdålig placering på topplistan för A village affair, mest på grund av avsaknad av elektricitet och romantik.

Late bloomers

Hello lesbian movie lovers! I´m back!

Som ni kanske känner till är det inte alla människor som finner kärleken när de är femton år. För vissa dröjer det mycket längre än så. I filmen Late bloomers är det precis det som händer. En kvinnlig lärare på en skola förälskar sig i den kvinnliga sekreteraren på samma skola. Sekreteraren är dock gift med en man och det är inte det enda problemet. Det visar sig att lärare, elever och elevers föräldrar inte är direkt positiva till lesbiska kvinnor. De är nästan lite väl upprörda tycker jag. Men kanske var det så en amerikansk småstad reagerade då? (Filmen är från 1996, men av kläderna att döma känns det som att filmen utspelar sig på 80-talet.)

Den här filmen är inte sexig. Inte ett dugg. Däremot är den otroligt gullig. De båda kvinnorna känns så genomgoda, oskyldiga och sådär riktigt fånigt kära i varandra. Man riktigt känner hur oskyddade och oförstående de är mot omvärldens reaktioner. En skön sak är ändå att de ändå aldrig verkar tvivla på vad som är rätt. Det är som att de tittar på omvärldens tokerier, skakar förvirrat på huvudet och tänker att "Ojdå, blev det såhär nu? Voffedådå? Men det blir nog snart bra igen, väl?"
Ja, ni får väl se, om det snart blir bra igen, i alla fall om ni tittar på filmen, och det tycker jag att ni ska göra!



söndag 9 oktober 2011

Room in Rome

Jag har haft den här filmen liggande länge i min att-se-hög, men när jag tittade på omslaget kändes den på gränsen till porrig så jag kom mig inte riktigt för att se den. Men sedan läste jag en recension av den i QX och den som hade sett filmen tyckte visst att den var alldeles fantastisk. Så då bestämde jag mig för att se den.

Filmen börjar med att två kvinnor, Alba (kort liten mörk flata) och Natasha (lång blond hetero fotomodell), som har träffats ute på krogen går genom Roms gator och kommer fram till Albas hotell. Alba övertalar Natasha att komma med henne upp till rummet. Där börjar de berätta för varandra om sina liv. Först ljuger båda, men efter ett tag börjar sanningen komma fram.

Sedan tror jag att det är meningen att, när de har älskat med varandra, så blir de båda alldeles kära i varandra. Så snabbt? Jo, jag tror det. "I love you", säger Alba. "Do you love me?" Natasha tänker efter och svarar: "I love you now." Så, just där och då älskar de varandra, tycker nog regissören.

Kemin mellan dem finns dock inte så allt känns mycket konstlat. Det märks också att det är en manlig regissör som älskar nakna kvinnokroppar och speciellt bröst, så när kvinnorna ligger ner och pratar filmas de ofta underifrån sina bröst. Inte för att man som flata behöver ha något emot det, men det var en reflektion jag gjorde. Kvinnorna är från olika länder och talar engelska med varandra, men de talar med usel grammatik och ibland mystiskt uttal, fastän de ibland använder väldigt avancerade ord, vilket känns lite onaturligt.

Men vad händer egentligen i filmen? Ja, egentligen inte så mycket. Kvinnorna pratar och älskar och går runt nakna på hotellrummet. Sedan försöker de lista ut om deras kärlek bara ska vara för en natt eller om de bör fortsätta tillsammans.

Stundtals bryr jag mig om vad de säger, stundtals skrattar jag åt deras grammatiska fel eller deras underliga repliker. I början kändes filmen fånigast, men sedan kom jag in mer i den och vande mig vid hur de såg ut och hur de pratade och då gick det lite bättre att se den. Jag kommer dock inte räkna in den som någon av de bästa filmerna jag sett och jag tycker inte att den är en måste-se-film. Men har man redan sett alla andra bra flatfilmer så kan ju denna vara rolig som omväxling. En utmaning kan vara att räkna hur många gånger i filmen de nämner frasen "Room in Rome" (ifall någon hade missat var de befann sig nämns detta ideligen) och hur många gånger de spelar låten "Loving strangers" (ifall någon hade missat även det faktum att de är älskande främlingar så spelas denna låtsnutt gång på gång).

All over me

All over me är en amerikansk film från 1997. På framsidan av fodralet skryter man med att ha skådespelarna Leisha Hailey från The L Word och Alison Folland från filmen Boys don´t cry. Själv blir jag inte väldigt imponerad av just det eftersom ingen av dem är mina favoriter, utan väntar med hyllningarna tills jag sett filmen.

Så.. vad handlar All over me om? Claudia, eller Claude som hon kallar sig, är en ung lite småbutchig tjej som är kär i sin bästis Ellen. Ellen däremot är ihop med ett homofobiskt svin. Det är dock lite osäkert om hon är kär i killen eller i drogerna han ger henne. De bor i ett mindre trevligt område i New York. När en bögkille blir ihjälslagen misstänker Claude att det är Ellens kille som är den skyldige.

Efter ett råd från sin granne går Claude till en lesbisk bar och det är där hon träffar på Lucy (Leisha Hailey med rosa hår). Lucy visar öppet sitt intresse för Claude, men Claude är tveksam. Dels för att hon har känslor för Ellen och dels för att hon är rädd för att själv råka illa ut om hon blir ihop med en tjej.

Och vad tycker jag om den här filmen? Tja.. de flesta av skådespelarna är rätt bra. Dock gillar jag inte Leisha Haileys skådespelarprestationer något vidare. Hon ser ut som en vuxen som försöker spela barn genom att ha rosa hår, fnittra konstgjort och tugga tuggummi. Filmen är ganska otäck i handling och miljö och är inte direkt någon romantisk historia. Den handlar mycket om att våga stå upp för den man är, men i den här filmen är det inte alls självklart att det belönas med ett lyckligt slut. "The hottest lesbo romance you´ve ever seen" skriver PopcornQ på framsidan av filmen. Men nej, det är det definitivt inte. Jag kan komma på många filmer som är mycket hottare.

Hannah Free

Dags för en ny lesbisk filmrecension! Den här gången har jag sett filmen "Hannah free" som enligt texten på framsidan av fodralet är "a film about a lifelong love affair between an independent spirit and the woman she calls home."

Vi får möta Hannah när hon blivit gammal och ligger på ett sjukhus på orten där hon föddes. I ett rum längre ner i korridoren ligger hennes älskade Rachel i koma, men Hannah får inte träffa henne för hon är inte familj och Rachels dotter säger att Hannah bara skulle göra henne upprörd. (Hur man nu kan uppröra någon som ligger i koma..) Varför dottern inte vill att Hannah ska träffa Rachel får dock sin förklaring senare i filmen.

Den större delen av filmen utspelar sig på sjukhemmet, där en ung flicka kommer och besöker Hannah och Hannah berättar sin historia för henne. Flickan lovar att hjälpa Hannah att komma i en rullstol så att de kan rulla in henne till Rachel på natten när dottern har gått hem och sköterskorna inte ser. Det är också många tillbakablickar i filmen, där vi får se snuttar ur Hannahs och Rachels liv. Ibland önskar man att de här snuttarna vore lite längre.

Hannah är en rastlös själ och hon klarar inte av att vara för länge på samma plats. Rachel vill däremot aldrig lämna delstaten där hon fötts och hon vill inte heller att Hannah ska åka ifrån henne. Det leder till att de alltid är oense, men de älskar ändå varandra över allt annat.

Jag tycker det är roligt att se en film om två äldre lesbiska kvinnor, som dessutom inte är några fantastiska skönheter utan ytterst normala kvinnor. Man blir lite sur på de där reglerna om att man inte får träffa sin älskade på sjukhuset för att lagen säger att man inte är familj, och man blir lite sur på världen när Hannah sitter vid Rachels sängkant och säger att världen håller på att förändras: "Det finns till och med Women´s bookstores!" Även om det är något bra som håller på att hända måste det kännas lite snopet att ha fått stå ut med så mycket skit i sitt liv och sen när allt det bra äntligen kommer, då dör man...

En hygglig placering måste det bli på listan för Hannah Free! Ni kommer väl ihåg kriterierna? Förutom att filmen ska hålla hög kvalitet så ska den större delen av filmen innehålla en lesbisk kärlekshistoria. Ju mer lesbisk kärlek och romantik filmen innehåller, desto högre plats på listan!


Fire

Idag har jag sett indisk film! Fast alla talade engelska så jag förstod nästan allt de sa... =)

Filmen Fire handlar om Sita som blir bortgift till en indisk man, Jatin, och flyttar in i huset där han bor med sin bror, broderns fru och deras gamla mamma. Det visar sig snart att Jatin är kär i en kinesisk kvinna, som dock inte vill gifta sig med honom och att han gift sig med Sita bara för traditionens skull. Sita blir istället kär i broderns fru, Radha. Radha har också äktenskapsproblem, för hennes man vill inte ha sex. Han övar på att tämja sin lust eftersom lusten enligt hans lärmästare är roten till all ondska. Istället övar han på att ligga bredvid sin fru och inte ge efter för lusten. När Sita flyttar in återfår Radha lusten att leva och älska, men hur länge ska de klara av att hålla sin hemlighet ifrån sina män och den gamla mamman? Och vad skulle hända om de fick reda på det? Det ska jag förstås inte avslöja.

Nu borde jag väl försöka ge någon slags bedömning om vad jag tycker om filmen. Få se.. Den var fin ibland, i gesterna av ömhet och de få kärleksorden, men det var inte mycket av den varan. Är man intresserad av heta kärleksfilmer är det här fel film att se. Kärleken finns, men den är inte så fysisk.

Ibland kändes filmen mycket indisk och jag insåg att jag inte vet tillräckligt mycket om hur Indien fungerar för att förstå innebörden av allt som händer. Fastän filmen är ganska ny (1996) så kändes vissa saker mycket gammaldags. Det verkar inte roligt att vara kvinna i Indien och leva för att tjäna sin man.

Fire är inte någon actionfilm direkt. Det är mest prat och bilder av kvinnornas vardag där de lagar mat och tvättar och ser på indisk film. Men det kan vara lite intressant att se också förstås. Slutscenen var lite mystisk tycker jag, men det var kanske för att jag förväntade mig något annat, eller något mer, eller.. ja, säg till när ni sett den så får vi diskutera det då!

The Incredibly True Adventure of Two Girls in Love

Vilken kort titel den här filmen har va? Men riktigt så äventyrligt och fantastiskt som det låter tyckte vi kanske inte att det var när vi såg filmen.

Handlingen är som följer: Pojkflickan Randy har det inte så gott ställt och har svårt för skolan. Hon bor hos några lesbiska kvinnor. En av dem är hennes faster. Evie är en rik populär tjej med pojkvän och bästa betyg i skolan. Men allt känns inte bra med pojkvännen och när Evie träffar Randy blir hon kär för första gången. De försöker först hålla sitt förhållande hemligt, men när Evie till slut berättar för sina bästa vänner så sviker de henne. Evie är också rädd att hennes mamma ska få reda på något. Hon ska ju vara mammas perfekta lilla flicka. Randy behöver inte vara rädd för det, men hon är rädd för att hennes faster ska få veta att hon inte kommer klara av att ta sin examen i skolan. Det är mycket bråk och krångel runt de två flickorna, men vad bryr de sig om det? De är ju in lööööv.

Filmen är lite osannolik, klyschig och överspelad på sina ställen, men den har helt klart fokus på kärleken mellan de två flickorna och det smäller högt på den här topplistan. Det ska dock sägas att filmen inte är en sådan där vacker romantisk eller sexig kärleksfilm där allt bara faller på plats. Verklighetsproblemen får ta en del plats och på det viset är filmen mer som verkligheten än som i en perfekt saga. Filmen försöker ta upp komma-ut-problemet, men människorna i filmen reagerar ganska stereotypt och överdrivet så att det inte känns så verkligt ändå.