tisdag 19 juli 2016

Freeheld


Igår satt jag på biografen Park och grät. Jag tror inte att jag var ensam om det heller. Stockholm Pride hade nämligen bjudit in till förhandsvisning av filmen Freeheld, med Julianne Moore och Ellen Paige.

Det börjar lite trevande. Vi får se hur polisen Laurel Hester tar fast knarklangare och hur hon åker till en annan stad för att träffa kvinnor, eftersom hennes karriär blir förstörd om det skulle komma ut att hon är lesbisk. När jag hade sett så långt började jag känna att den här filmen nog inte var någon höjdare, men sedan tog det sig! Laurel träffar Stacie, en mycket yngre kvinna som arbetar som mekaniker. De träffas på en volleybollträning för lesbiska och blir väldigt kära.

Just när de har skaffat hus och hund och ingått partnerskap insjuknar Laurel i cancer. Det står klart att hon kommer att dö och Laurel vill därför att hennes pension ska tillfalla Stacie. Så brukar det nämligen fungera för poliser, att deras make/maka får pensionen om de skulle avlida. Men partnerskapslagen är ny och tidigare är det bara heterosexuella som har kunnat dra nytta av att få den bortgångnes pension. Eftersom kommunstyrelsen består att ett gäng konservativa gubbar som är oroliga för att homosexuella kanske snart får gifta sig avslår de Laurels ansökan.

Det är nu Laurel måste avgöra om hon ska kämpa för sin sak. När en journalist skriver om henne i tidningen dyker stöd upp i form av rörelsen som propagerar för att homosexuella ska få gifta sig och snart är proteströrelsen igång. Poliserna på Laurels station får det plötsligt svårt när de måste avgöra om de ska våga stötta henne eller inte.

Det fina i den här filmen är främst skådespeleriet. Julianne Moore och Ellen Paige spelar sina roller väldigt bra. Konstigt nog fungerar även Steve Carrell, som leder proteströrelsen. Han kommer plötsligt in och drar skämt mitt i den sorgliga cancerhistorien och ändå förstör det inte filmen. Något som är både fint och lite sorgligt är att filmen är baserad på en sann historia och i slutet får vi se bilder på de "riktiga" människorna bakom rollerna. Ja, jag grät lite då... med...

Den här filmen tycker jag att ni ska gå och se! Varför inte under Stockholm Pride? Premiär på svensk bio den 22 juli!


måndag 11 juli 2016

Frances & Gloria (Bye bye Blondie)


Det var lite lustigt att jag trodde att jag blev rekommenderad två olika filmer, en som hette ”Bye bye Blondie” och en som hette ”Frances & Gloria”, men sedan insåg jag att det faktiskt var samma film, bara att den franska titeln är ”Bye bye Blondie”, medan filmen givits ut under namnet ”Frances & Gloria” i Sverige. Vete sjutton varför. Själv tycker jag nog att den ”franska” titeln är bra mycket käckare.

Den här filmen börjar med att Gloria och hennes vänner sitter och tittar på en talk show. Vännerna beundrar talk show-värden, Frances Mur, men Gloria snackar skit om henne. Plötsligt står hon där, bakom dem. Det visar sig att Gloria och Frances har en historia från ungdomen. Den får vi se, en bit i taget, medan vi samtidigt får följa dem i nutid. Frances har gift sig, med en man, men hon ber ändå Gloria att flytta till henne i Paris.

I ungdomen var Gloria alldeles för vild för Frances. Hon insåg att hon skulle förstöra hennes liv och bestämde sig för att lämna henne. Nu vill hon pröva igen, men Gloria har inte förändrats särskilt mycket sedan dess. Är det verkligen en bra idé för en tv-kändis som låtsas vara straight, att låta sin smått aggressiva lesbiska ungdomskärlek flytta in i lägenheten? Och är det verkligen en bra idé för en öppet lesbisk kvinna med starka känslor att flytta in hos en garderobsflata som redan svikit henne en gång? Det får ni se i den här filmen.

Vad tycker jag om filmen då? Jo, jag gillar den! Den är lite speciell, men den står upp för sin stil. Det är skönt att skådespelarna inte är assnygga och konstlade och de har definitivt en kemi, både de som spelar det unga paret och det äldre paret.

torsdag 5 maj 2016

Sommaren ´71 (La belle saison)



Året är 1971 när 23-åriga lesbiska Delphine tröttnar på livet på föräldrarnas bondgård och beger sig till Paris för att få vara sig själv. Där träffar hon Carole, som drar med henne i den spirande feministrörelsen. De blir väldigt kära och snart har Carole lämnat sin pojkvän. Men då får Delphine ett telegram: hennes pappa har fått ett slaganfall och hon måste hem och ta hand om gården. Carole bestämmer sig för att följa efter, men tillbaka på gården vågar Delphine inte längre visa sin kärlek öppet inför mamman och grannarna. Samhället är litet och könsrollerna är väldigt tydliga: det är männen som bestämmer över gårdarna och kvinnorna är utlämnade åt sina män. Delphines mamma vill också väldigt gärna att Delphine ska gifta sig med grannpojken som är kär i henne. Samtidigt undrar hon vad det är för en kvinna som har flyttat in hos dem och förundras över hennes sätt att se på saker. Hur länge ska de lyckas leva under samma tak innan förhållandet avslöjas? Hur ska deras framtid se ut om Delphine måste stanna på gården?

 Det här är en riktigt bra film. Jag bryr mig om de här karaktärerna, känner med dem, hoppas att de ska få varandra. Det finns mycket känsla och det känns aldrig överdrivet eller falskt. Det går också att leva sig in i deras situation, förstå hur det känns när man vet att något är rätt, men när resten av samhället inte förstår.

Regissören Catherine Corsini har blivit intervjuad av etc och berättade då att hennes syfte var att göra en film som skulle kunna nå ut till homofober, och beröra dem med en bild av hur smärtsamt och svårt det kan vara att komma ut och leva öppet som homosexuell. Hon kommenterade också likheterna med filmen "Blue is the warmest colour": "Jag var mitt uppe i manusskrivandet av Sommaren ’71 när Kechiches film hade premiär i Cannes, och de yttre likheterna mellan berättelserna var svåra att ta för mig. Men efter att min film kom ut här, har de flesta lesbiska i Frankrike föredragit den. Blå är den varmaste färgen är en stark film, men den är gjord av en man och sexscenerna präglas av den manliga blicken."

Min rekommendation: Se den här fina filmen! Som jag har förstått kommer den att ha Sverigepremiär på bio den 1 juli.

måndag 21 mars 2016

Girls on film - the first date



Idag har jag tittat på Girls on film - the first date, som är en samlings-dvd med lesbiska kortfilmer från olika länder. Jag har ju sett några sådana här samlingar förut, och som jag skrev då är det väldigt svårt att jämföra en filmsamling med en vanlig långfilm. Det är också svårt att jämföra varje enskild kortfilm med en långfilm, så ni får se den här recensionen mer som ett tips om att den här filmsamlingen finns, eller om ni vill kolla upp de enskilda kortfilmerna!

Nio stycken filmer finns med på Girls on film - the first date:

1. The first date (USA, 7 min): Två vänner står inne på en toalett och diskuterar vad som hände på den ena tjejens dejt några dagar tidigare. Vad de inte vet är att det är någon som lyssnar...

2. Air balloon (Norge, 11 min): Julie bär runt på en låda, full av minnen, som hon egentligen helst vill glömma, men när hon möter en snygg rödhårig tjej i tighta jeans glömmer hon bort lådan.

3. Fresh Air Therapy 2 ( Tyskland, 16 min): Två kvinnor tar in på hotell eftersom deras terapeut rått dem till detta, men snart upptäcker de att de inte är ensamma.

4. Awol (USA, 13 min): Joey ska skickas iväg till Afghanistan, men när hon kommer hem till Pennsylvania över jul försöker hon istället få sin flickvän att rymma till Kanada med henne.

5. What´s your sign (USA, 6 min): Två vänner står i ett konstgalleri och bedömer alla kvinnor som går förbi genom att använda teckenspråk, men när den perfekta kvinnan plötsligt kommer in i galleriet inser de att hon verkar ha förstått vad de sagt.

6. James Dean (Storbritannien, 8 min): En familj sitter i bilen på sin uppfart för att åka iväg på semester, men en av döttrarna bestämmer sig för att det är dags att ta fram sitt riktiga jag.

7. Hold on tight (Irland, 13 min): En dokumentärfilm om hur det är att våga och vilja visa sin kärlek öppet på stan.

8. Social butterfly (Frankrike, 14 min): En 30-årig amerikansk kvinna dyker plötsligt upp på franska Chloe´s 18-årsfest och säger sig vara hennes kusin. Vem är hon och vad vill hon?

9. Dream date (Storbritannien, 3 min): Två kvinnor checkar in på ett hotell för att äntligen få en natt tillsammans. Hur ska de tillbringa den?

Det var alla filmerna! De jag gillade bäst var norska Air balloon för att det var fint med minneslådorna och för att tjejerna passade så bra ihop, franska Social butterfly för att den var så knasig, amerikanska What´s your sign för att den var gullig och irländska dokumentären Hold on tight för att det var intressant att höra hur människor tänker om att visa sin kärlek öppet på stan. Titta på den här kortfilmssamlingen vet jag! Det är som att ha en egen lite filmfestival hemma. Ta hem några kompisar och sätt poäng! Vem får guldhjärtat?



onsdag 17 februari 2016

Jenny´s wedding


När jag blev tipsad om att det fanns en lesbisk film med Katherine Heigl, kvinnan som spelar i hälften av alla hetero-romcoms, och Alexis Bledel, hon som spelar Rory i serien Gilmore girls blev jag väldigt förväntansfull. Samtidigt blev jag förvånad över att filmen inte fått mer uppmärksamhet.

Nu vet jag varför. Den här filmen är dålig på ganska många sätt. Den är förutsägbar, övertydlig, har usel dialog, uselt manus och handlingen känns som att den hade passat bättre på 70-talet.

Vad handlar då filmen om? Ja, den handlar om en kvinna som kommer ut för sina föräldrar och de har väldigt svårt att acceptera detta. Föräldrarna och grannarna har värderingar från medeltiden och vill att allt ska vara som vanligt i deras inrutade värld. Men har vi inte sett detta förut? Har vi inte sett det ganska många gånger? Och inte blir det bättre av att allt omkring är så dåligt gjort.

Det händer inte så mycket i den här filmen. Folk har det jobbigt. De tänker. De misslyckas med att prata med varandra. Och varför har Alexis Bledel inte en större roll? Hon är ju det bästa i den här filmen, fastän hon mest bara står bredvid Katherine Heigl och har alldeles för få repliker.

En annan sak vi lade märke till var: De TAR inte på varandra! Vi undrade i början om de verkligen var ett par, eftersom de inte visade någon som helst tillgivenhet för varandra. Jag tror att den här filmen vill visa något slags amerikanskt ideal om att familjen alltid är viktigast och alla problem som dyker upp, som tex att någon är gay, får man övervinna för att hålla ihop familjen.

Jaha, nej då var jag väl klar med den här filmen så jag stoppar undan sågen och hoppas på bättre lycka nästa gång! =)

fredag 1 januari 2016

Dyke hard




Jag kände att jag ville börja året med att se en flatfilm dag 1 för att liksom sätta standarden för året och jag började fundera på vad jag skulle se. Jag har en del osedda filmer på hög som jag liksom inte hunnit fram till. Då plingade det till i inkorgen och där låg ett mail från en läsare som undrade varför jag inte recenserat den svenska filmen Dyke hard. Jag såg detta som ett tecken och bestämde mig för att detta får bli årets första film!

Någon alldeles lätt första film att recensera blev det dock inte. Som den trogne läsaren säkert känner till har jag en del kriterier när jag placerar in filmerna på min lesbiska filmtopplista. Förutom filmisk kvalitet i stort, som manus, skådespelare, kamera med mera, så spelar det in hur stor del av filmen som utgörs av en lesbisk kärlekshistoria. En film som till exempel Carol, som har den lesbiska kärlekshistorien i fokus rakt igenom och förmedlar så mycket känslor att biobesökarna trillar av stolen, en sådan film är inte svår att placera in på topplistan, men filmer som But I´m a cheerleader, som driver hejdlöst med könsroller, en sådan film har inte samma djup och samma känslor och det är därför väldigt svårt att jämföra dem. Jag vet dock att ni är väldigt många därute som älskar filmen But I´m a cheerleader och att vissa av er skulle vilja se den högre upp på listan. Men nu är det såhär, att på den lesbiska filmtopplistan, där prioriteras kärlek mellan kvinnor. En vinnande kombination är alltså mycket lesbiskt + jättebra film.

Som ni kanske förstår blir det alltså precis samma problem med Dyke hard, som med But I´m a cheerleader. Faktiskt tror jag också att ni som gillade hejaklacksledaren även skulle gilla Dyke hard. Den är liksom ännu mer over the top. Den är inte bara en komedi, den är också en B-film och med det menar jag inte att det är en film som blivit sämre än vad man tänkt sig, utan den här filmen har liksom målet att vara en B-film. Skådespelarna spelar över, pratar svengelska, deras röster är dubbade, de befinner sig plötsligt på helt andra platser i bilden än i scenen innan. Och manuset är... ja.. oviktigt. Den här filmen är mer som en fest. Regissören har tryckt in allting hon vill ha med, allting som inte brukar vara i en film, allting som är queert, mycket sex, mycket ful rekvisita, många ordvitsar... Ibland sjunger folk också, inte så vackert, men hjärtligt. 

Om jag ska försöka beskriva vad filmen handlar om? Jo, den handlar om ett band som ska åka till en festival och tävla om ära, berömmelse och pengar. Men de har fiender som försöker hejda dem från att komma fram till staden. Ja, något sådant är det väl, men som sagt, handlingen är inte det viktigaste här.

Vem ska se den här filmen? Jag tippar som sagt att ni som gillade But I´m a cheerleader kan gilla den här humorn. Ni som gillar overload av allt queert, ni som gillar osexigt sex, ni som gillar B-film. Ni som letar efter en film full av finstämd kärlek får välja något annat.

Filmen kommer som ni förstår inte att ta hem någon höjdarplacering på Den lesbiska filmtopplistan. Det beror på att den inte har någon kvalitet, inte något djup och inte någon lesbisk kärlekshistoria som utgör huvudhandling. Sedan vet jag att många av er därute kommer att älska den ändå och det är väl bra det. ; )