fredag 3 augusti 2018

Mer film?

Passa också på att lyssna på Lesbisk podd, där vi har ett helt avsnitt om lesbisk film!

tisdag 10 juli 2018

Olydnad



När filmen ”Olydnad” börjar får vi möta den framgångsrika fotografen Ronit (Rachel Weisz), som bor i New York. Hon håller just på att fotografera en tatuerad äldre man. Då kommer någon och säger att hon måste komma fort, för en man vill prata med henne. Detta samtal får vi aldrig se. I nästa scen går Ronit istället till en bar, där hon har sex med en man på en toalett. I nästa scen åker hon skridskor och gråter. I scenen därpå sitter hon på planet till London. Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker att den här filmen borde börja på ett helt annat sätt, för det här är bara förvirrande. Kanske vill filmens skapare med dessa scener illustrera hur upprörd Ronit blev över det där samtalet hon fick från mannen, och hur ohälsosamt hon hanterar sina problem? Eller nåt. Vem vet.

Ronit åker till London, för att hennes far, som är en känd och uppskattad rabbin, har gått bort. I London verkar församlingen mest bli sura över att hon kommit dit för hans begravning. Ronit blir förvånad när hon får veta att hennes barndomsvänner Dovid och Esti (Rachel McAdams) har gift sig med varandra. För att knyta åter till det jag var inne på tidigare: Jag skulle vilja ha en annan början på den här filmen, en början som planterar förutsättningarna för problemen. Gärna att den kunde börja i vännernas barndom, så att vi kunde få se vad det är som har gjort att stämningen är så stel mellan dem. Och att vi kunde få veta varför Ronits far inte vill träffa henne.

Istället får vi se Ronit traska runt och lida, dels för att hon sörjer fadern och dels för att alla verkar hata henne. Mitt i allt detta stela börjar hon plötsligt hångla med Esti. Publiken i biosalongen skrattar här lite förvånat och frågar sig: ”Eh, var det där verkligen ett hångelläge?” Liknande saker händer när filmen fortsätter. Stämningarna i de olika scenerna hänger liksom inte ihop. Själva handlingen känns också rätt osannolik på sina ställen och människorna uppträder märkligt och inkonsekvent. En del av förvirringen hade kunnat undvikas om vi hade fått veta förutsättningarna från början, men en del saker hade varit osannolika ändå.

Sammanfattningsvis: Den här berättelsen hade kunnat skildras på ett mycket bättre sätt. De två Rachelsarna som spelar Ronit och Esti gör väl sitt bästa för att få handlingen att verka trovärdig, men det håller inte hela vägen.

söndag 26 februari 2017

Below her mouth



"En ny flatklassiker" skriver Ronny Larsson i tidningen QX om kanadensiska filmen "Below her mouth". Jag håller sällan med männen i QX när de skriver om flatfilmer. Jag minns till exempel att den porriga gubbfilmen Room in Rome beskrevs som romantisk och fin. Inte heller denna gång håller jag med QX. Den här filmen var en besvikelse. Det finns mycket sex i den, så den som uppskattar sex kanske kan få ut något av det, men någon kemi eller känsla finns det inte.

Vad handlar då filmen om? Den handlar om takläggaren Dallas (Erika Linder) som går runt och är dryg och tror att hon är jättecool. Hon ligger med många kvinnor, men blir inte kär i dem. (Man kan säga att hon är den här filmens Shane. Fast mycket sämre.) En dag träffar Dallas på moderedaktören Jasmine på en klubb och då uppför hon sig drygt och hånglar upp henne fastän hon är förlovad. Det visar sig vara ett vinnande koncept eftersom Jasmine till slut går med på att ta en drink med henne.

Dallas och Jasmine ägnar sig mest åt att ha sex och talar till varandra i meningar som är ungefär tre ord långa. De verkar inte heller direkt tala till varandra utan mer för sig själva. Som jag förstår det umgås de bara i två dagar, men verkar ändå tycka att de känner varandra utan och innan (trots tre ords-meningarna).

Alla som jobbade med den här filmen var tydligen kvinnor och det lät ju lovande tyckte jag. Ändå känns det här som en film som män kommer att gilla mer än kvinnor och huvudpersonen Dallas hade lika gärna kunnat vara en man för hon gör bara typiskt manliga saker, lägger tak, går på strippklubb och bär buttert runt på en whiskeyflaska när hon är nere.

Nej Ronny, nästa flatklassiker är det inte.


onsdag 8 februari 2017

The Handmaiden


Många känner säkert till författaren Sarah Waters och hennes fantastiska böcker som till exempel Kyssa Sammet, Ficktjuven och Hyresgästerna. Många känner säkert även till BBC:s fantastiska filmatiseringar av böckerna. När jag fick höra att sydkoranske regissören Park Chan-wook skulle göra en koreansk version av Ficktjuven blev jag både nyfiken och lite skeptisk. När något redan har gjorts så bra är det svårt att överträffa det och dessutom känns Sarah Waters så väldigt engelsk.

Men... Park Chan-wook har verkligen gjort om Ficktjuven till någonting helt annat i filmen The Handmaiden. Sarah Waters oväntade vändningar finns kvar, men inte bara det: nu har det även lagts till en extra dimension och vissa saker har bytts ut, så till och med jag som har sett och läst Ficktjuven blir överraskad över vad som händer. Det är ett smart drag.

The Handmaiden är en rätt galen film. Jag har sett den beskrivas som en erotisk psykologisk thriller. Huvudpersonen är den unga Sookee som får anställning hos Lady Hideko som kammarjungfru för att hjälpa en man som vill lura till sig hennes förmögenhet.

Till en början verkar allt rätt oskyldigt, men snart inser man att alla försöker utnyttja och lura varandra på olika sätt. Allra läskigast är nog Kouzuki, som håller sin rika systerdotter Hideko fången i sitt stora hus och tvingar henne att läsa erotisk litteratur för honom och hans vänner. Han planerar också att gifta sig med henne för att få hennes pengar så att han kan köpa fler böcker. Man förstår att Kouzuki är riktigt läskig och gör värre saker än så, men länge får man inte veta vad, vilket gör honom ännu läskigare.

Eftersom jag är en romantiker så uppskattar jag mest de kärleksfulla ögonblicken i filmen. Regissören däremot, verkar mer uppskatta de erotiska ögonblicken och de där spänningarna som blir när ingen vet vem de kan lita på. Jag tänker att det i sexscenerna kanske också spelar in att regissören är en man, för speciellt en sexscen tycker jag förstör filmen lite. Jag tänker: Nej, så där skulle de inte göra där och då. Det blev mer porrigt än kärleksfullt. Men å andra sidan är hela filmen rätt spretig. Det går från romantiskt till porrigt till läskigt till sorgligt till roligt. Just det där att man inte vet vad som kommer att hända härnäst gör att det hela känns väldigt galet och roligt.


söndag 30 oktober 2016

Tru Love



Tru Love är en kanadensisk film från 2013. Här får vi möta änkan Alice, 60 år som kommer för att besöka sin arbetsnarkoman till dotter. De har knappt haft kontakt efter pappans bortgång och eftersom far och dotter stod varandra nära misstänker Alice att dottern Suzanne inte har klarat av faderns död så bra.

När Alice ringer på hos sin dotter är det någon annan som öppnar. Det är Suzannes kompis Tru, eller Gertrude, som har kallats in för att släppa in Alice eftersom Suzanne har fastnat på jobbet. Alice har hört talas om henne. "Oh, the lesbian", är hennes kommentar. Några sekunder senare är Alice redan igång och flörtar med Tru, som är 23 år yngre än hon.

Den här filmen är lite av ett triangeldrama. Modern vill träffa dotterns kompis. Dottern och modern bråkar. Dottern försöker hindra mamman från att träffa kompisen. Samtidigt förstår vi att mamman inte är helt frisk och att Tru har vissa problem med relationer.

Kate Trotter, som spelar Alice, har en stark utstrålning, men samtidigt upplevde jag det som att hon spelade över en del. Den större delen av filmen log och skrattade hon så mycket och flörtade så galet med Tru att jag undrade vad hon egentligen gick på.

Mitt betyg blir att den här filmen var okej, men inte fantastisk. Den var lite underhållande, men jag drogs aldrig in riktigt och jag tyckte inte att den förmedlade några starka känslor.



.

tisdag 19 juli 2016

Freeheld


Igår satt jag på biografen Park och grät. Jag tror inte att jag var ensam om det heller. Stockholm Pride hade nämligen bjudit in till förhandsvisning av filmen Freeheld, med Julianne Moore och Ellen Paige.

Det börjar lite trevande. Vi får se hur polisen Laurel Hester tar fast knarklangare och hur hon åker till en annan stad för att träffa kvinnor, eftersom hennes karriär blir förstörd om det skulle komma ut att hon är lesbisk. När jag hade sett så långt började jag känna att den här filmen nog inte var någon höjdare, men sedan tog det sig! Laurel träffar Stacie, en mycket yngre kvinna som arbetar som mekaniker. De träffas på en volleybollträning för lesbiska och blir väldigt kära.

Just när de har skaffat hus och hund och ingått partnerskap insjuknar Laurel i cancer. Det står klart att hon kommer att dö och Laurel vill därför att hennes pension ska tillfalla Stacie. Så brukar det nämligen fungera för poliser, att deras make/maka får pensionen om de skulle avlida. Men partnerskapslagen är ny och tidigare är det bara heterosexuella som har kunnat dra nytta av att få den bortgångnes pension. Eftersom kommunstyrelsen består att ett gäng konservativa gubbar som är oroliga för att homosexuella kanske snart får gifta sig avslår de Laurels ansökan.

Det är nu Laurel måste avgöra om hon ska kämpa för sin sak. När en journalist skriver om henne i tidningen dyker stöd upp i form av rörelsen som propagerar för att homosexuella ska få gifta sig och snart är proteströrelsen igång. Poliserna på Laurels station får det plötsligt svårt när de måste avgöra om de ska våga stötta henne eller inte.

Det fina i den här filmen är främst skådespeleriet. Julianne Moore och Ellen Paige spelar sina roller väldigt bra. Konstigt nog fungerar även Steve Carrell, som leder proteströrelsen. Han kommer plötsligt in och drar skämt mitt i den sorgliga cancerhistorien och ändå förstör det inte filmen. Något som är både fint och lite sorgligt är att filmen är baserad på en sann historia och i slutet får vi se bilder på de "riktiga" människorna bakom rollerna. Ja, jag grät lite då... med...

Den här filmen tycker jag att ni ska gå och se! Varför inte under Stockholm Pride? Premiär på svensk bio den 22 juli!