söndag 9 februari 2020

Colette


Den här filmen är lite extra rolig just för att den är baserad på verkliga historier från författaren Sidonie Gabrielle Colettes liv. Eller bara Colette, som hon kallar sig senare.

Den kände författaren och kritikern Willy (Dominic West), som bor i Paris, förälskar sig i Colette (Keira Knightley), som är en flicka från landet och inte vet något om Paris kulturliv. Men de gifter sig och hon flyttar med honom till Paris. Där lär hon sig snabbt om överklassens och kändisarnas liv och får ta del av kultur och underhållning.

Det visar sig att Willy är en riktig slarver, som är otrogen och som inte skriver sina egna artiklar eller böcker, utan har en uppsättning medhjälpare som arbetar för honom. Trots hans framgångar verkar pengarna aldrig räcka till, eftersom han slösar bort allt genom att festa och bjuda alla han träffar.

 En dag, när de som vanligt behöver mer pengar, säger Willy åt Colette att skriva en bok åt honom. Historien om flickan Claudine blir en bestseller, och Willy vill genast att Colette ska skriva fler böcker i hans namn. Det börjar slita på deras äktenskap att Willy ständigt tar åt sig äran för allt. Samtidigt är han otrogen åt höger och vänster.

En dag träffar de dock på en kvinna som verkar mer intresserad av Colette än av Willy. Han uppmuntrar henne att gå med kvinnan hem, men efteråt blir han svartsjuk, och löser det genom att själv börja träffa samma kvinna i smyg. Resultatet av deras triangeldrama blir förstås en ny bok om Claudine.

Samtidigt som Colettes och Willys äktenskap är på upphällningen träffar Colette en fascinerande person, markis(innan) de Belbeuf, som klär sig i kostym och vägrar uppträda som en kvinna. De börjar turnera runt och göra teater tillsammans och Willy blir mer och mer desperat när Colette slutar skriva för honom och tycker att alla ska få veta vem som egentligen skrivit böckerna om Claudine.

Jag tyckte om den här filmen, även om det inte är en lesbisk kärlekshistoria som står i centrum. Det är intressant att få följa Colettes frigörelse, när hon upptäcker sin talang och börjar gå sin egen väg. Det är också en kvalitetsfilm, med duktiga skådespelare och bra manus. Helt klart en sevärd film!

söndag 5 januari 2020

Tell it to the bees


Skottland, 1952. Lydia arbetar hårt i fabriken, men kan ändå inte få ihop pengar som räcker för att försörja henne och sonen Charlie. Charlies pappa vill inte kännas vid sin son och tänker gifta sig med en annan kvinna, något som leder till att Charlie blir retad i skolan och ständigt hamnar i slagsmål. En dag blir hans faster orolig för att han gjort illa sig ordentligt och tar honom till doktorn. Dr Jean Markham har just tagit över sin faders praktik och även bikuporna han har på gården. Charlie blir fascinerad av bina och doktorn lovar att han får komma tillbaka och hälsa på dem. Hon säger att man kan berätta alla sina hemligheter för bina, och Charlie berättar för dem att hans mamma är ledsen.

När Charlies pappa slutar betala hyran för Lydia och Charlie räcker inte pengarna till och till slut blir de vräkta. Dr Markham anställer då Lydia som hushållerska, och snart har de svårt att dölja sina känslor för varandra. De berättar dock inte något för Charlie om sitt förhållande, så när han kommer på dem känner han sig arg och sviken, och springer hem till sin pappa och berättar om de båda kvinnornas förhållande. Det blir inte populärt. Pappan säger att Charlie nu måste bo hos honom och att hans mamma aldrig får komma dit mer. Dessutom börjar folk i staden tala illa om dem. Hur ska de lösa detta? Går det att lösa?

Det här är en fin berättelse och man känner omedelbart sympati med de båda kvinnorna. Jag tycker också att de passar väldigt bra ihop. Om man ska klaga på något är det kanske att det är lite för gulligt, vackert och tillrättalagt så att det inte griper tag i en riktigt lika mycket som det skulle kunna ha gjort. Det är också en scen (som involverar bin) som känns lite väl orealistisk, men det kan jag ha överseende med, för det är på det stora hela en sådan fin och kärleksfull film.


lördag 4 januari 2020

Porträtt av en kvinna i brand


Jag hade höga förväntningar på den här filmen, eftersom regissören Céline Sciamma tidigare gjort flera riktigt bra filmer, som exempelvis Tomboy och Water Lilies. Och det är också en riktigt bra film. Den är väldigt vacker, både fotomässigt och miljömässigt.

Handlingen utspelar sig på en ö i Bretagne i Frankrike år 1760. Huvudpersonen är konstnären Marianne, som har fått i uppdrag att göra ett porträtt av Héloïse, en ung kvinna som just lämnat klostret. Héloïse ska giftas bort och den presumtiva brudgummen vill se hur hon ser ut. Men Héloïse vill inte gifta sig och Marianne måste måla henne i smyg. Marianne blir rodd över till ön och Héloïses mamma introducerar henne som en sällskapsdam som ska hålla lite koll på Héloïse eftersom hennes syster tog livet av sig för att hon inte ville giftas bort.

Kvinnorna tar promenader längs den stormiga branta kusten. Först under tystnad, men sedan börjar de tala med varandra. Marianne iakttar Héloïse om dagen och målar henne i hemlighet på natten och snart börjar de båda kvinnorna bli dragna till varandra. När porträttet är klart känner Marianne att hon måste erkänna för Héloïse vad hon har gjort. Héloïse blir förbluffad. "Är det verkligen sådär du ser mig?" säger hon. Därefter förstör Marianne porträttet och säger till Héloïse mamma att hon inte blev nöjd. Till allas förvåning erbjuder sig Héloïse att sitta för Marianne så att hon kan måla av henne ordentligt. Mamman säger att Marianne får en chans till, men när hon kommer åter från ett ärende i staden om en vecka ska porträttet vara klart. Marianne och Héloïse får en vecka i frihet tillsammans  medan Marianne målar porträttet som ska avsluta allt.

Filmens styrka är att handlingen är helt fokuserad på de båda kvinnorna och hur de lär känna varandra. Handlingen går på djupet och berättelsen går mycket långsamt framåt så att tittaren verkligen får följa med i hur relationen utvecklas.

Filmen är också mycket fri från män. I början av filmen finns några män som ror Marianne över till ön. Hon frågar om vägen och han säger att det är rakt fram mellan träden. I slutet av filmen finns också en man som säger Hej. I övrigt finns inga män med i handlingen överhuvudtaget. I bakgrunden finns förstås mannen som Héloïse måste gifta sig med, men ingenting nämns om vem han är, vad han gör eller vad han vill. Istället är det Héloïse mamma som står för viljan att Héloïse ska gifta sig - detta för att de ska kunna flytta till Milano och få ett bättre liv.

Skådespelerskorna gör en riktigt bra insats och har en bra kemi. Det är inte riktigt så sprakande som i exempelvis Carol eller hjärteslitande som i Aimee und Jaguar, men det är en vacker relation som skildras.

Sammanfattningsvis: En väldigt vacker film och ett måste att se för den lesbiska filmälskaren!

fredag 16 augusti 2019

Carmen och Lola


Carmen och Lola är två romska tjejer som bor i förorten utanför Madrid, och hjälper sina föräldrar med försäljningen av frukt och prylar på den lokala marknaden. Deras vägar möts första gången när det börjar regna och Carmen vill låna ett regnskydd till familjens stånd. Efter det börjar de hänga och tjuvröka tillsammans.

Lola är sexton år och vet redan att hon är lesbisk, medan Carmen är ett par år äldre och försöker passa in i det liv hennes föräldrar förväntar sig att hon ska leva. När Carmen blir förlovad med Lolas kusin Rafa blir Lola först förkrossad, men fortsätter sedan att umgås med Carmen. I hemlighet sprayar Lola ett hjärta med Carmens namn i på en vägg utanför hennes bostad, men hon blir avslöjad och Carmen blir upprörd när hon förstår hur Lola känner för henne.

Efter ett tag börjar de dock umgås igen och en dag kysser Lola Carmen. De inleder en relation, men hur ska den bli möjlig när Carmen är förlovad och de dessutom lever i en kultur som inte accepterar homosexualitet?

Filmen känns realistisk och är engagerande och jag blir alldeles deprimerad efter att ha sett den. Det känns så onödigt att unga tjejer ska behandlas så här, bara på grund av traditioner. Deras mål i livet måste vara att gifta sig, bli hemmafru och ta hand om man och barn. Om tjejer vill göra sina egna val passar de inte in och blir utstötta.

 Jag gillar egentligen inte någon av huvudpersonerna särskilt mycket, men jag känner ändå med dem och vill att det ska gå bra för dem eftersom de befinner sig i en sådan hemsk situation och blir så orättvist behandlade. Sammanfattningsvis: En ganska tung film om lesbisk kärlek och traditioner. Se den, men inte en dag då du har pms.

måndag 11 februari 2019

The favourite



Vilken lyx att få gå och se en lesbisk film som är tiofaldigt Oscarsnominerad och har fantastiska skådespelare (Olivia Colman, Emma Stone, Rachel Weisz). ”The favourite” är ett triangeldrama som utspelar sig vid det brittiska 1700-talshovet och filmen har fått många positiva reaktioner för att den väcker nytt liv i den klassiska kostymfilmen.

Det är också ett ovanligt sätt att göra kostymfilm på, för The favourite har behållit vissa delar av hur 1700-talssamhället fungerar, men samtidigt är karaktärerna mer moderna i hur de talar och handlar. Ibland blir det till och med lite parodi, som när en klassisk dansuppställning urartar till ett modernt dansnummer.

Men tillbaka till själva kärnan, eller triangeln! Drottning Anna av Storbritannien har slutat att hoppas på barn. Hon lider av gikt och psykisk ohälsa, är snurrig och labil. Samtidigt förväntas hon styra sitt land, men sanningen är att det egentligen är lady Sarah Marlborough som styr landet medan hon försöker hålla drottningen upptagen med annat. Hon säger sig älska Anna, men är ändå rätt elak mot henne ibland.

Då dyker lady Sarahs fattiga kusin Abigail upp och frågar om hon kan få anställning. Hon får börja i köket, men blir snart Sarahs hjälpreda. När Abigail får träffa drottningen börjar hon genast ställa sig in hos henne och snart är maktkampen igång. Sarah avskedar Abigail, men då anställer drottningen henne istället som sin sällskapsdam och njuter av Sarahs svartsjuka. Vem blir kvar på slottet? Vem får styra landet?

Handlar den här filmen om kärlek? Nej, inte direkt. Drottningen är kärlekstörstande och hennes båda uppvaktande kvinnor gör det som krävs för att ta sig fram i livet, men ingen av dem älskar henne.

Sammanfattningsvis: "The favourite" är en rolig och överraskande film, och det känns ovanligt att drottningar i kostymdramer säger repliker som "Jag gillar när hon stoppar sin tunga i mig". Det som är mindre roligt är filmens slut. Det sägs vara ett typiskt Yorgos Lanthimos-slut, men i så fall gillar jag nog inte sådana.



tisdag 10 juli 2018

Olydnad



När filmen ”Olydnad” börjar får vi möta den framgångsrika fotografen Ronit (Rachel Weisz), som bor i New York. Hon håller just på att fotografera en tatuerad äldre man. Då kommer någon och säger att hon måste komma fort, för en man vill prata med henne. Detta samtal får vi aldrig se. I nästa scen går Ronit istället till en bar, där hon har sex med en man på en toalett. I nästa scen åker hon skridskor och gråter. I scenen därpå sitter hon på planet till London. Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker att den här filmen borde börja på ett helt annat sätt, för det här är bara förvirrande. Kanske vill filmens skapare med dessa scener illustrera hur upprörd Ronit blev över det där samtalet hon fick från mannen, och hur ohälsosamt hon hanterar sina problem? Eller nåt. Vem vet.

Ronit åker till London, för att hennes far, som är en känd och uppskattad rabbin, har gått bort. I London verkar församlingen mest bli sura över att hon kommit dit för hans begravning. Ronit blir förvånad när hon får veta att hennes barndomsvänner Dovid och Esti (Rachel McAdams) har gift sig med varandra. För att knyta åter till det jag var inne på tidigare: Jag skulle vilja ha en annan början på den här filmen, en början som planterar förutsättningarna för problemen. Gärna att den kunde börja i vännernas barndom, så att vi kunde få se vad det är som har gjort att stämningen är så stel mellan dem. Och att vi kunde få veta varför Ronits far inte vill träffa henne.

Istället får vi se Ronit traska runt och lida, dels för att hon sörjer fadern och dels för att alla verkar hata henne. Mitt i allt detta stela börjar hon plötsligt hångla med Esti. Publiken i biosalongen skrattar här lite förvånat och frågar sig: ”Eh, var det där verkligen ett hångelläge?” Liknande saker händer när filmen fortsätter. Stämningarna i de olika scenerna hänger liksom inte ihop. Själva handlingen känns också rätt osannolik på sina ställen och människorna uppträder märkligt och inkonsekvent. En del av förvirringen hade kunnat undvikas om vi hade fått veta förutsättningarna från början, men en del saker hade varit osannolika ändå.

Sammanfattningsvis: Den här berättelsen hade kunnat skildras på ett mycket bättre sätt. De två Rachelsarna som spelar Ronit och Esti gör väl sitt bästa för att få handlingen att verka trovärdig, men det håller inte hela vägen.