fredag 1 januari 2016

Dyke hard




Jag kände att jag ville börja året med att se en flatfilm dag 1 för att liksom sätta standarden för året och jag började fundera på vad jag skulle se. Jag har en del osedda filmer på hög som jag liksom inte hunnit fram till. Då plingade det till i inkorgen och där låg ett mail från en läsare som undrade varför jag inte recenserat den svenska filmen Dyke hard. Jag såg detta som ett tecken och bestämde mig för att detta får bli årets första film!

Någon alldeles lätt första film att recensera blev det dock inte. Som den trogne läsaren säkert känner till har jag en del kriterier när jag placerar in filmerna på min lesbiska filmtopplista. Förutom filmisk kvalitet i stort, som manus, skådespelare, kamera med mera, så spelar det in hur stor del av filmen som utgörs av en lesbisk kärlekshistoria. En film som till exempel Carol, som har den lesbiska kärlekshistorien i fokus rakt igenom och förmedlar så mycket känslor att biobesökarna trillar av stolen, en sådan film är inte svår att placera in på topplistan, men filmer som But I´m a cheerleader, som driver hejdlöst med könsroller, en sådan film har inte samma djup och samma känslor och det är därför väldigt svårt att jämföra dem. Jag vet dock att ni är väldigt många därute som älskar filmen But I´m a cheerleader och att vissa av er skulle vilja se den högre upp på listan. Men nu är det såhär, att på den lesbiska filmtopplistan, där prioriteras kärlek mellan kvinnor. En vinnande kombination är alltså mycket lesbiskt + jättebra film.

Som ni kanske förstår blir det alltså precis samma problem med Dyke hard, som med But I´m a cheerleader. Faktiskt tror jag också att ni som gillade hejaklacksledaren även skulle gilla Dyke hard. Den är liksom ännu mer over the top. Den är inte bara en komedi, den är också en B-film och med det menar jag inte att det är en film som blivit sämre än vad man tänkt sig, utan den här filmen har liksom målet att vara en B-film. Skådespelarna spelar över, pratar svengelska, deras röster är dubbade, de befinner sig plötsligt på helt andra platser i bilden än i scenen innan. Och manuset är... ja.. oviktigt. Den här filmen är mer som en fest. Regissören har tryckt in allting hon vill ha med, allting som inte brukar vara i en film, allting som är queert, mycket sex, mycket ful rekvisita, många ordvitsar... Ibland sjunger folk också, inte så vackert, men hjärtligt. 

Om jag ska försöka beskriva vad filmen handlar om? Jo, den handlar om ett band som ska åka till en festival och tävla om ära, berömmelse och pengar. Men de har fiender som försöker hejda dem från att komma fram till staden. Ja, något sådant är det väl, men som sagt, handlingen är inte det viktigaste här.

Vem ska se den här filmen? Jag tippar som sagt att ni som gillade But I´m a cheerleader kan gilla den här humorn. Ni som gillar overload av allt queert, ni som gillar osexigt sex, ni som gillar B-film. Ni som letar efter en film full av finstämd kärlek får välja något annat.

Filmen kommer som ni förstår inte att ta hem någon höjdarplacering på Den lesbiska filmtopplistan. Det beror på att den inte har någon kvalitet, inte något djup och inte någon lesbisk kärlekshistoria som utgör huvudhandling. Sedan vet jag att många av er därute kommer att älska den ändå och det är väl bra det. ; )


söndag 22 november 2015

Carol



Filmen Carol är baserad på Patricia Highsmiths klassiska bok The price of salt. Ni vet hur det kan vara, när en läst boken och sedan ser filmen? Det här är nog första gången jag har gått in i en biosalong och bara blivit totalt hänförd och känt att "Ja. Det är förstås som film den här historien ska ses!" För den här filmen har något som inte många filmer har. Den har känslor som lever, som når fram till oss i publiken som om vi vore där själva, som om vi kände kärleken, längtan, smärtan och vi sitter och hoppar nervöst i stolarna och ber till filmguden att allting ska ordna sig. Och jag kan faktiskt erkänna att jag grät både en och två gånger...

Men nu ska jag kanske ta det här från början! Den här filmen utspelar sig i USA på 50-talet. Therese arbetar bakom disken på leksaksavdelningen på ett stort varuhus när hennes blick plötsligt dras till en kvinna som kommer in och har en alldeles speciell utstrålning. Hon ber Therese om hjälp att hitta en julklapp till sin dotter och när hon går därifrån glömmer hon sina handskar på disken. Therese ser till att de återbördas och som tack bjuder Carol henne på lunch. Och sedan blir hon även bjuden hem till Carols fina lyxvilla. Men där börjar problemen hopa sig. Exmannen kommer dit, de bråkar om vårdnaden av dottern, och mannen undrar vem tusan Therese är. På den här tiden var det inte okej att vara homosexuell och Carol vet att det skulle försämra hennes utsikter att få rätt att träffa sin dotter om hon ertappas med att träffa en kvinna.

Saker och ting går inte särskilt fort i den här filmen. Det är inte mycket action och egentligen skulle det kunna upplevas som att det var mycket väntan på det vi vill ska hända, men ändå blir det aldrig tråkigt, just för att känslan är med hela tiden, spänningen finns där och kärleken som nästan går att ta på.

Cate Blanchett är helt fantastisk som Carol och Rooney Mara, som spelar Therese har en mer tillbakadragen roll, men det är ju också sådan Therese är, så det är svårare att briljera där. Jag tycker ändå att hon gör det bra. Fotot i filmen är också riktigt bra. Och för en gångs skull finns det också en sexscen som bara känns vacker och naturlig.

Om ni inte har förstått det redan, så säger jag det nu: Det här är en riktig toppenfilm och jag kommer att sätta den på förstaplatsen på topplistan. Den har den lesbiska kärlekshistorien, nej den ÄR den lesbiska kärlekshistorien, den har skådespelarna, känslan, närvaron, kvaliteten, ja allt.

Sverigepremiär på bio blir det på juldagen och jag kan bara säga: Spring och se den, se den, se den! Kanske ni hittar mig där, när jag står i kö för att se den igen.

söndag 25 oktober 2015

Grandma


Idag har jag varit på BIO och sett lesbisk film! Det är ju alltid en höjdpunkt när man får en sådan chans! Filmen jag har sett heter Grandma  och där spelar Lily Tomlin mormor Elle och Julia Garner hennes dotterdotter Sage. Lite extra kul är det förstås att en lesbisk skådespelare får spela den lesbiska rollen och Lily Tomlin har jag gillat ända sedan jag såg henne första gången i klassiska filmen Nine to five där hon sätter sin otäcka machomansgrischef på plats med hjälp av Dolly Parton och Jane Fonda.

Filmen börjar med att Elle gör slut med sin unga vackra flickvän Olivia på ett ganska rått sätt som först får oss att tro att Elle inte brytt sig om Olivia alls, men sedan ställer hon sig i duschen och gråter hejdlöst och vi förstår att det nog inte var riktigt så enkelt.

Snart får hon dock annat att tänka på, för plötsligt står hennes barnbarn Sage utanför dörren och säger att hon behöver 630 dollar till en abort. Eftersom Sage antagit att Elle ska ha pengarna har hon redan bokat en tid på abortkliniken samma kväll. Men Elle är pank och har klippt sönder sina kreditkort för att aldrig sätta sig i skuld mer.

Detta leder till att Elle och Sage hoppar in i den gamla Dodge som tillhört Elles fru och åker runt till olika vänner för att se om de kan få ihop pengarna. Annars kommer de nämligen vara tvungna att berätta för Sages mamma och både Elle och Sage vet att hon kommer att explodera om det skulle hända. Dessutom talar inte Elle med sin dotter sedan två år tillbaka, då Elles fru blev dödligt sjuk och de blev osams om hur hon skulle vårdas.

Den här filmen är väldigt kort - 1 timme och 20 minuter bara! Trots det har man lyckats klämma in väldigt mycket i den: Elles kärleksproblem, dotterns abortproblem, den knakiga relationen mellan Elle och hennes dotter och en hel del annat också.


Lily Tomlin passar perfekt som tuff/rolig lesbisk tant och ibland känns hon äkta, men ibland är hon nästan lite överdrivet arg. Filmen kunde förstås ha fått vara lite längre så att den gått in lite mer på djupet i vissa frågor, men jag kände mig rätt nöjd med den ändå. 

Hur lesbisk är filmen då? Ja, det är inte den lesbiska kärlekshistorien som står i centrum, men ändå har Elles sexuella läggning stor betydelse för många av filmens olika spår. Sammanfattningsvis: Helt klart en sevärd film!


lördag 19 september 2015

Appropriate behavior



Hej alla filmfans! Hösten är här och det börjar kännas rätt att njuta lite film igen!  Idag blev det Appropriate behavior, en amerikansk film från 2009 som jag faktiskt gillade riktigt mycket!

Vi möter bisexuella Shirin första gången när hon precis har gjort slut med sin flickvän Maxine. Därefter får vi se tillbakablickar till hur Shirin och Maxine träffades och allting som hänt fram till att det tog slut. Under tiden försöker Shirin ta sig vidare i livet genom att träffa den ena mannen efter den andra.

Shirin har en perfekt iransk familj som vill att hon ska göra allting rätt. Hon förstår från början att det inte räknas som att vara perfekt att bli tillsammans med en annan kvinna. Därför gör hon allting för att hålla sitt förhållande dolt för familjen. Under tiden blir hennes flickvän mer och mer sårad och irriterad och en dag slutar ett bråk i att Shirin börjar packa sina saker medan  Maxine sitter på sängen och klipper sönder alla hennes trosor med en sax.

Det bästa i den här filmen är Shirins dräpande kommentarer. Hon är rolig i de mest oväntade situationer och hon är så oberäknelig att man aldrig vet vad som ska hända härnäst! Men humorn gör inte att de andra känslorna kommer fram mindre. Nej, allting fungerar faktiskt väldigt bra ihop och skådespelarna är duktiga så det är bara att luta sig tillbaka och njuta!


måndag 18 maj 2015

Mollys girl




Smart, charming, a love story with a twist. Ja, så beskrivs filmen Mollys girl på omslaget till dvd:n. Jag håller inte riktigt med. Jag skulle vilja säga att filmen är konstig, seg och utan ett tillfredsställande slut. Men man säljer förstås inte några dvd:s med den beskrivningen!

Den ena huvudpersonen i filmen är en kvinna som heter Molly. Hon klär sig som en hippie och pratar ständigt om hur bra alla andra människor tycker att hon är på allting, fastän det är mycket uppenbart att hon inte har några vänner och alla bara tycker att hon är konstig.

En kväll stöter Molly på en mycket full lesbisk kvinna som just har blivit dumpad av sin flickvän i en bar. Molly hjälper henne hem och tänker sedan att hon kan prova på det här att vara lesbisk. När kvinnan vaknar nästa morgon och djupt ångrar att hon haft sex med Molly är hon inte så intresserad av att umgås mer, men Molly låter sig inte stoppas av sådant utan börjar stalka kvinnan istället.

Kvinnan, som heter Mercedes, visar sig vara en aktivist för gay marriage och hon har just lyckats få ett besöksförbud för sin stalker när hon inser att Molly är dotter till en guvernör som är emot äktenskap för homosexuella. Den insikten ändrar allt och Mercedes meddelar att hon ska följa med Molly hem till faderns gods för att fira hans födelsedag.

Väl på plats blir ingenting som Mercedes tänkt sig. Hon inser att alla i Mollys familj är väldigt elaka mot henne för att hon är annorlunda och hon kan inte låta bli att känna igen sig själv lite i den situationen.

Det här är inte någon love story. Inte ens en med en twist. Egentligen är det en ganska sorglig historia, eftersom alla är så taskiga mot Molly hela tiden. Samtidigt är Molly en ganska osannolik karaktär. Ibland verkar hon nästan utvecklingsstörd och sen plötsligt säger hon rätt kloka saker och det passar liksom inte ihop.

Jag kan inte säga att jag fick ut så väldigt mycket av att se den här filmen. Den har en liten sensmoral när det gäller Mercedes liv och det var lite läskigt att se allas fördomar, men det känns som att det hade kunnat gå att göra mycket mer av filmen om Mollys person inte hade varit så överdrivet framställd.

tisdag 21 april 2015

The four-faced liar




Den här filmen lovade ju så mycket. Den har fått ett antal priser och recensionerna är i stil med ”Sharp, witty and quite frankly brilliant”, men..  Nja. Den håller inte riktigt vad den lovar tycker jag.

Filmen handlar om två straighta par och en lesbisk player. Eller, jag förstår av texten på baksidan att karaktären Bridget är tänkt att vara en lesbisk player i alla fall. Bridget säger att hon aldrig har haft ett längre förhållande, för hon har aldrig hittat en tjej som har fått henne att behålla intresset. Hon bor tillsammans med sin killkompis Trip, som gillar att ha roligt och är notoriskt otrogen mot sin flickvän fastän han älskar henne.

En kväll är Bridget och Trip ute och super på en bar och de träffar på ett par som är nyinflyttade till New York, Greg och Molly. De blir genast goda vänner och Bridget och Molly blir mycket intresserade av varandra. Enligt beskrivningen av den här filmen så är Molly ”naiv” medan Bridget är ”promiscious”. Dock känns det inte alls som att tjejen som spelar Molly är särskilt naiv. Tvärtom känns hon ganska stark och lite bossig. Bridget däremot, känns ganska blyg och osäker. När Bridget säger att hon inte har någon flickvän för att ingen lyckats fånga hennes intresse så länge, så tänker jag: ”Men åh, vilken dålig ursäkt. Egentligen letar du allt vad du kan efter en flickvän!” De två tjejerna borde ha bytt roller med varandra, så hade filmen känts lite mer äkta.

The four-faced liar är en film som jag kan ha och vara utan. På det stora hela så är det någonting som fattas i filmen. Jag känner aldrig att jag kommer nära de olika karaktärerna. Jag förstår inte vilka de är och vad de vill. Och de säger märkliga repliker som nog ska vara roliga men det känns inte som att riktiga människor talar sådär med varandra. Vi som såg filmen satt och frågade oss: Varför gör han sådär nu? Och vad menade hon med det där? Betydde den där repliken att hon gillar henne eller inte? Fast allra roligast var kanske när jag i början av filmen frågade: ”De där två, är de döva?” Och min kompis svarade: ”Nej, jag tror inte det. De är nog bara romantiska”.