Who´s afraid of Vagina Wolf?

I den här komedin från 2013 får filmmakaren Anna en medelålderskris. Hon inser att ingenting känns roligt längre och att hon blivit ful och överviktig. Hon har inget jobb (utom när hon ibland klär ut sig i en vaginadräkt och håller upp en reklamskylt för Brasilian Wax) och ingen flickvän och har inte blivit en känd manusskrivare och regissör som hon hade planerat. Istället är hon pank och bor i sin kompis garage i Los Angeles. Hon hade som plan att helt stänga ute kärleken ur sitt liv, för att kunna fokusera på arbetet och därigenom bli känd och hitta kärleken, men tydligen ville sig inte den planen.

Just när hon funderat på att ge upp helt träffar hon på snyggingen Katia på en fest och de börjar prata om allt möjligt, till exempel Virginia Wolf. Anna berättar att hon håller på att jobba på en film om Virginia Wolf, vilket inte är sant, och erbjuder Katia en roll i filmen. Sedan skyndar hon hem och stänger in sig i garaget och skriver filmmanuset rekordsnabbt. Hon ber sina snygga väninnor att vara skådespelerskor i filmen och en annan väninna att filma. De sätter igång direkt och under tiden spanar Anna på Katia och väntar på rätt tillfälle att bjuda ut henne på en dejt.

 Jag tyckte inte om den här filmen alls. Jag gillade inte huvudrollsinnehavaren och jag gillade inte typen av humor som hela filmen bygger på. Det fanns ingen romantik och ingenting kändes det minsta verkligt, utan bara påklistrat. Det kändes som att den som skrivit detta filmmanus ville att jag skulle skratta åt att Anna gick runt i en vaginadräkt och att hennes garage blev fullt av cigarettrök samtidigt som jag skulle tycka att det var djupt och tankfullt med det här spåret som tog upp varför hon inte vågade bli kär. Jag tyckte inte om något av det och det passade dessutom inte ihop. Den som gillade Itty Bitty Titty Committee kanske gillar denna film, för den tyckte jag var ungefär lika usel och meningslös.

 Sådär, då ska jag ställa in sågen i garderoben och gå vidare mot nya äventyr! Ha det fint movielovers!

Reaching for the moon

 

 

Reaching for the moon är baserad på verkliga händelser och handlar om den amerikanska poeten Elizabeth Bishop och hennes kärlek till den brasilianska arkitekten Lota de Macedo Soares. Filmen utspelar sig till störst del i Rio de Janeiro på 1950-talet dit Elizabeth åker när hon fått skrivkramp för att hälsa på sin väninna Mary.

Mary och Lota bor tillsammans på Lotas stora gods i en dal utanför stan. Lota har ritat huset själv, every inch of it, som hon själv säger till Elizabeth när hon anländer. Själv är Elizabeth inte så bekväm med att framhäva sig själv och sina bedrifter. Hon blir illa till mods när någon reciterar en av hennes dikter och hon vägrar att läsa upp sin poesi i andras sällskap.

Först irriterar sig Lota på Elizabeth och frågar Mary om hennes väninna inte ska åka hem snart, men så en kväll skäller Lota ut Elizabeth för att hon tycker att hon varit oförskämd som vägrat läsa en dikt för en av gästerna vid middagen. Elizabeth förklarar sig och efter det ser Lota henne med andra ögon. Väldigt andra ögon. Plötsligt går allting väldigt fort, ungefär såhär: ”Hej! Jag älskar dig. Jag ska bygga ett hus åt dig på min tomt där du kan skriva dikter.”

Elizabeth är väldigt fascinerad av Lota, men undrar om det inte blir konstigt eftersom Lota redan är ihop med Mary, men Lota menar att hon bara har vänskap med Mary, inte kärlek. Mary håller förstås inte med om detta. Men Lota tycker att Mary kan bo kvar på godset ändå och så köper hon en baby åt henne som hon kan ta hand om.

Saker fungerar förstås inte helt smidigt för de tre kvinnorna och babyn på godset. Elizabeth dricker för mycket sprit och tittar på Mary i en kikare från sitt hus. Mary vill helst ha Lota tillbaka. Lota får fullt upp med uppdraget att anlägga en park i Rio och hon gör Mary till sin assistent. Elizabeth vinner Pulitzerpriset och blir allt mindre blyg och allt mer alkoholiserad. Sedan kommer ett erbjudande om att börja undervisa i USA en termin.

Ska Elizabeths och Lotas kärlek klara allt detta? Det är nog bäst att du skaffar filmen och ser efter. Jag tycker absolut att den är sevärd och det var även intressant att få bekanta sig med Elizabeth Bishops poesi, som jag inte kände till sedan tidigare.

TV-serier

Egentligen är det här förstås en FILMblogg, men nu när det blir sommar och semester och allt tänker jag att jag kanske kan göra ett undantag och tipsa även om några sevärda tv-serier!

Alldeles alldeles underbar på alla sätt och vis är förstås serien Orange is the new black där Piper hamnar i fängelset och inser att även hennes före detta flickvän är där. Dessutom vimlar det av spännande, knäppa och roliga karaktärer.



Lipservice är en spännande, sexig och väldigt lesbisk serie från Skottland.



En klassiker i flatseriesammanhang är förstås The L-Word. Den är inte min personliga favorit, för den känns inte särskilt verklighetstrogen, men det är väldigt flatigt och väldigt mycket av allt.



En fin och rolig dokumentärserie som har gått på SVT under våren är Flator, där vi får följa alldeles riktiga flator och deras liv.



Fler tips på tv-serier kan du hitta hos Fem flator fantiserar!

La vie d´Adèle (Blue is the warmest colour)

Den här filmen är ju väldigt känd, inte minst för att den vann Guldpalmen 2013, så förväntningarna var höga när jag slog mig ner i soffan och knäppte på filmen om Adèles liv. Och visst levde den upp till förväntningarna! Skådespelarna är fantastiska och det är så äkta och så mycket känslor att man blir alldeles utmattad. En rolig sak med den här filmen är också att den är baserad på ett seriealbum. Hur ofta händer egentligen det?

Adèle är bara 16 år när hon får syn på Emma med det blå håret. Hon blir jättekär. Men Adèle och Emma är olika på alla sätt. Det den ena hatar älskar den andra. Emma är konstnär och målar. Hon önskar att Adèle ska hitta det konstnärliga inom sig och förverkliga sig själv, men Adèle har inga sådana drömmar. Hon vill istället bli lärare åt barn, allra helst åt de barn som har svårt för skolan och behöver extra hjälp. Men när Adèle och Emma träffas är det passion på alla plan. Det är också väldigt många långa sexscener i filmen och inte några Hollywood-sexscener utan scener som är så äkta att jag nästan skäms och vill gå ut ur sovrummet och lämna flickorna i fred.

Min rekommendation till dig: Se denna film! Här finns kärlek och glädje och sorg och man skrattar och gråter och det gör ont. Mycket bättre betyg kan väl en film knappast få?

Circumstance (Förbjuden kärlek)

Circumstance är en iransk film från 2011 som handlar om förbjuden kärlek mellan två kvinnor.

Atafeh och Shireen bor i Teheran och är bästa vänner, men inser snart att de känner mer än så för varandra. De pratar om att rymma till Dubai för att få vara tillsammans. Atafehs bror Mehran är också intresserad av Shireen, men hon visar inget intresse för honom. Mehran brukade festa och använda droger, men en dag börjar han ett nytt liv och blir strikt religiös. Han börjar också att arbeta för sedlighetspolisen. Snart har han en plan för hur han ska få Shireen att gifta sig med honom genom utpressning. Atafeh och Shireen tycker om att vara ute och festa, men i Iran är kvinnor mycket utsatta och får inte leva hur de vill, på många fler sätt än bara att de måste skyla sig och inte får ha sex innan äktenskapet. Mehran smygfilmar när Atafeh och Shireen tillsammans med två vänner spelar in iranska röster till filmen "Milk" (om den amerikanske gaypolitikern Harvey Milk) för att även Iran ska få ta del av upplysningen. Mehran anger dem för sina kollegor på sedlighetspolisen och sedan ligger de risigt till. Vad som händer sedan talar jag förstås inte om.

Circumstance är en spännande film om två unga kvinnor som har hela samhället emot sig, men ändå känner vad som är rätt. Det känns så väl i filmen hur frustrerade de är över alla orättvisor som drabbar dem och jag känner med dem.

En mycket sevärd film tycker jag! Se den!

The kids are all right

Jag har skjutit upp att se den här filmen ganska länge, helt enkelt för att jag inte tyckte den verkade så jätterolig, utan mest stökig. Dessutom är det inte någon hemlighet att jag gillar romantiska filmer med mycket kärlek i. Den här filmen är inte alls sådan. Nic och Jules har två nästan vuxna barn tillsammans och deras förhållande lunkar på tills den dagen då barnen bestämmer sig för att de vill träffa sin biologiske far, spermadonatorn Paul. Då vänds plötsligt hela familjens liv uppochner. Barnen upptäcker att de tycker väldigt mycket om Paul och börjar träffa honom mer och mer. Även Jules dras in i Pauls liv, då Paul erbjuder henne jobbet att designa hans trädgård. Jules upptäcker att även hon gillar Paul mycket, och att hon till och med är attraherad av honom. Under tiden blir Nic mer och mer arg och svartsjuk på Paul.

Jag måste erkänna att filmen ändå är bättre än jag trodde att den skulle vara, men för oss romantiker är den ändå inte någon hit. Jag irriterar mig också mycket på "familjeöverhuvudet" Nic, men det måste väl betyda att hon spelar sin roll väl eftersom hon lyckas framstå som en riktig (och irriterande) karaktär.

Vem ska se den här filmen? Någon som njuter av familjedrama och som har en skämskudde tillgänglig för alla de pinsamma situationerna som uppstår. Men några skratt blir det ju också här och var. =)