Nattvakten (The Night Watch)

Vilken tur vi har, att BBC har gjort så fina filmatiseringar av Sarah Waters böcker! Tidigare har jag recenserat "Tipping the velvet", "Fingersmith" och "Affinity". Nu har jag sett "The Night Watch" och även den håller förstås hög klass. Dock är den lite stökigare och inte riktig lika galet spännande som de övriga filmerna.

Jag har tidigare läst boken och tyckte att även den var lite svår att följa. Dels för att det är så många personer inblandade och dels för att handlingen går baklänges. Detta koncept har man använt även i filmen. Egentligen känns det lite enklare att hänga med i filmen än i boken. Filmen är lite mer avskalad och så hjälper det förstås att man känner igen personerna.

Att jag gillar de andra filmerna bättre tror jag också beror på att de går in djupare i en persons liv. Nu får vi istället se lite mindre av många personers liv.

Men vad handlar den här filmen egentligen om, undrar du? Ja, jag ska försöka mig på en förklaring!

I början av filmen (som då egentligen är slutet) befinner vi oss i London efter kriget. Där finns Viv, som träffar en gift man som heter Reggie och driver en dejtingagentur tillsammans med Helen. Helen i sin tur lever tillsammans med sin flickvän, författaren Julia, men förhållandet knakar i fogarna. Viv har också en bror som heter Duncan. Han har suttit i fängelse för att han tillsammans med sin pojkvän försökt begår självmord. Sedan har vi Kay, som hjältemodigt körde ambulans och räddade liv under kriget, men nu verkar ha blivit över och inte har någon vidare tur i kärlek. Sedan går vi bakåt i tiden och vi får se vad personerna gjorde under kriget och innan det började. Allas liv vävs ihop på ett eller annat sätt.

Som vanligt finns det kärlek men också en hel del melankoli och sorg och olycka. Man kan aldrig lita på att det går bra för karaktärerna när Sarah Waters skriver. Men, sammanfattningsvis: En sevärd film, bra skådespelare och som vanligt bra kvalitet när BBC spelar in!

Cloudburst

Cloudburst är en amerikansk-kanadensisk film från 2011. Stella och Dotty är två gamla lesbiska tanter som bor tillsammans i ett hus i Maine i USA sedan 31 år tillbaka. En dag kommer Dottys barnbarn Molly på besök och säger till Stella att hon vill sätta Dotty på ett hem. Stella blir jättearg, kör ut henne och skriker "Försvinn ur mitt hus" tillsammans med diverse andra svärord, men Molly tycker inte att det är Stellas hus, utan hennes mormors hus. Hon har inte förstått att de är ihop och hon tycker att mormodern behöver riktig vård.

En dag lurar Molly den blinda Dotty att skriva på ett papper som ger henne rätten att sätta henne på ett hem. Hon kommer med en polis och hämtar Dotty och Stella kan inte stoppa dem. Stella blir rasande och smyger sig in på hemmet på natten för att befria Dotty. De bestämmer sig för att rymma till Kanada och gifta sig så att ingen kan ge sig på dem igen.

På vägen till Kanada plockar de upp en liftare, en ung kille som är på väg hem till sin döende mor. De tar bara med honom för att väcka mindre uppmärksamhet, men det visar sig snart att han blir viktigare för dem än så.

Den här filmen växlar lite i kvalitet. Ibland är den väldigt fin och rörande, ibland väldigt rolig, men ibland lite tillgjord. Att Stella svär så mycket och ska kaxa sig vid fel tillfällen tycker jag inte direkt tillför något. Det känns mest som att det inte passar in, eftersom hon inte är sådan alltid. På det stora hela är filmen rätt mycket feelgood, söt och fin. Den kommer nog inte att lämna något bestående intryck hos mig, men den var trevlig medan jag såg den.

Como Esquecer (So hard to forget)

Nej, trots titeln kommer den här brasilianska filmen inte att vara jättesvår att glömma känner jag. Jag kommer att minnas tonen i den, men inte några enskilda händelser. Det var inte så att filmen var dålig, men eftersom den handlade om en kvinna som blivit övergiven att sitt livs kärlek och filmens stämning speglade hennes humör rätt bra, så blev man inte direkt uppmuntrad. Jag menar, det är ju tillräckligt illa att behöva stå ut med sin egen hjärtesorg. Vill man då även uppleva någon annans? Det är kanske en smaksak. Men nu ska jag väl ta det här från början!

"So hard to forget" handlar om Julia. Hon är 35 år och arbetar som engelsklärare. Hon har just blivit övergiven av Antonia och man kan lugnt säga att hon inte mår bra. Hon är deprimerad helt enkelt, riktigt deprimerad. Hade det här varit en Hollywoodfilm hade väl någon kommit och svept iväg henne och botat hennes depression på två sekunder. Så är det inte i denna film. Julias bäste vän Hugo försöker muntra upp henne så gott han kan. Hon blir också uppvaktad av en av sina unga elever, men hon orkar inte med någon av dem. När Julias hyresvärd kommer och påpekar att hon inte betalat hyran rycker bäste vännen in och övertygar Julia om att hon bör flytta in med honom och en annan kompis, Lisa, i ett hus som han har ärvt av sin expojkvän som har dött. I det nya huset sitter Julia och skriver och gråter. Lisa gråter också, för hon har blivit dumpad av sin pojkvän som fått reda på att hon är med barn. Men en dag kommer Lisas kusin Helena till huset och hon är glad och lagar mat. Och flirtar med Julia gör hon också. Men kan hon nå fram till henne?

So hard to forget handlar just om det, att det är svårt att glömma, svårt att ta sig vidare och lägga det gamla bakom sig, svårt att bli hel och glad igen. Se denna film om du vill ha något som är lite melankoliskt vackert. Se inte denna film om du vill bli glad och uppmuntrad.

Tomboy

Mon dieu, vilken charmig film! Tioåriga pojkflickan, eller om man vill transpersonen (Regissören säger att hon med flit lämnat detta öppet så att alla ska kunna känna igen sig) Laure och hennes familj flyttar till ett bostadsområde utanför Paris. Det är sommarlov och kvarterets barn är ute och leker hela dagarna. Den första personen Laure träffar på i det nya området är Lisa. När de hälsar presenterar sig Laure som Mikael och så fortsätter hennes sommarlov med en ny identitet. Mikael spelar fotboll med killarna, klipper av sin baddräkt så att den blir ett par badbyxor och kysser sin första tjej. Men när sommarlovet närmar sig sitt slut börjar problemen hopa sig. Lisa undrar varför Mikaels namn inte står på klasslistan och en dag ringer en grannfru på och vill prata med Mikaels mamma.

Det som gör den här filmen så söt och charmig är hur Laures familj skildras. De är alla så kloka och kärleksfulla och Laure och hennes syster har en väldigt fin relation. Hela filmen visas ur barnens perspektiv. Det är hela tiden de som står i centrum och hur de leker och interagerar med varandra känns hela tiden väldigt verkligt.

Eftersom det här är en lesbisk filmblogg och betygsättningen av filmerna inte bara utgår utifrån kvaliteten på filmen, utan även hur stor del av filmen som upptas av en lesbisk kärlekshistoria och hur kemin mellan huvudpersonerna är, kan Tomboy inte få någon topplacering på listan. Det är en otroligt bra film och skådespelarinsatserna helt fantastiska, men filmen handlar mer om Laures personliga identitet än om lesbisk kärlek. Det gör den dock inte mindre sevärd.

Jag rekommenderar varmt denna film!

Annie goes facebook

Det har varit så trevligt att prata film med alla er som har skrivit till mig på Qruiser! Det får ni förstås gärna fortsätta att göra, men jag tänkte att det kunde vara kul att även prata film lite mer öppet så att alla kan vara med och dela med sig av tips och åsikter. Därför har jag skapat en sida på Facebook som man kan kika in på om man vill vara med och diskutera!

80 dagar (80 egunean)

I denna spanska film från 2010 träffar vi Axun, en 70-årig kvinna som åker till sjukhuset för att ta hand om sin dotters exman som blivit allvarligt skadad i en bilolycka. På sjukhuset träffar hon på Maite som var hennes bästa vän när de var tonåringar. Maite tar hand om sin bror som fått en stroke och ligger i sängen bredvid. De båda kvinnorna har inte sett varandra på mer än 50 år. Deras vägar skildes när Axun gifte sig och Maite blev pianist. 

När de nu ses igen märker de att den speciella relation de hade som tonåringar fortfarande finns kvar. De börjar umgås och ha trevligt tills Axun får veta att Maite är öppet lesbisk. Det får henne att börja fundera över sina egna känslor. Var deras relation som tonåringar något mer än bara vänskap? Var går gränsen? Vågar hon ta reda på det, nu när hon är 70 år gammal? Axun börjar åka till sjukhuset varje dag för att ta hand om dotterns exman, något som Axuns man tycker är väldigt märkligt eftersom de inte stod varandra så nära. Till slut börjar han känna sig åsidosatt och undrar vad hans fru egentligen har för sig.

Till en början tyckte jag att den här filmen var lite seg, men den tog sig efter ett tag. Det finns mycket kärlek i den och även sorg och humor. Det är en film med personlighet helt enkelt och man känner för alla karaktärerna. En rar tantfilm!

A perfect ending

Den här filmen handlar om en medelålders kvinna som heter Rebecca och aldrig har fått en orgasm. Hon har en svinig man som hon har två söner med samt en dotter som hon fått med en annan man tidigare. Dottern har blivit illa behandlad av sin styvpappa på flera sätt och Rebecca har dåligt samvete över det. Nu får Rebecca veta att hon har cancer och bestämmer sig för att det är dags att göra något åt sitt liv.

Rebeccas bästa vänner är lesbiska och det är de som föreslår att hon ska kontakta en eskortservice för att prova hur det är att älska med en kvinna. Kanske kan hon då få veta om hon kan få en orgasm. Hon tar också kontakt med en advokat för att försöka se till att hennes dotter inte blir arvslös när hon går bort.

Den här filmen är rätt stökig. Det är många sidospår som sticker iväg åt olika håll. Kanske lite för många. Det börjar rätt bra dock. Man blir nervös när Rebecca har ringt till eskortfirman och står på hotellrummet och väntar på att få älska med en kvinna för första gången. Det är obekvämt och pinsamt när den prostituerade Paris dyker upp och Rebecca undrar vad hon givit sig in på, så som man skulle kunna tänka sig att det skulle vara.

Det är efter att de två kvinnorna börjat umgås som filmen krånglar till sig och börjar blanda in olika människors öden från höger och vänster. Det blir lite för mycket. Jag hade också vissa svårigheter att höra vad som sades. Ljudet var inget vidare, musik och kringljud var högre än talet, huvudpersonen viskade snarare än talade och det fanns ingen textning. Storyn känns bra ibland, men fånig och tillgjord ibland. Filmen var dock lite annorlunda i sitt berättande och här och var fanns roliga och engagerande bitar, så jag känner ändå att den gav mig något, även om jag tycker att de kunde ha gjort mer av den.

Of girls and horses (Von Mädchen und Pferden)

Ikväll har jag minsann fått mig en riktig treat! Jag gillar tysk film, jag gillar lesbisk film och jag gillar att se film på bio. Men det här är faktiskt första gången i mitt liv som jag har sett en tysk lesbisk film på bio! Denna helg är det Cinema Queer-festival här i Stockholm och där fick jag tillfälle att se Of girls and horses tillsammans med en queer publik.

Men nu till filmen! Alex är en 16-årig tjej som har hoppat av skolan, skurit sig själv och blivit påkommen med att använda droger. Därför tycker hennes adoptivmamma att det är en bra idé att skicka iväg henne ut på landet. Hon kommer till en hästgård där hon ska jobba som praktikant hos Nina, som är en lesbisk kvinna i 30-årsåldern. Mycket skyfflande av hö och hästbajs blir det, men Alex tycker också väldigt mycket om hästarna och lär sig av Nina hur hon ska handskas med dem och får också börja lära sig att rida.

Så en dag kommer överklassflickan Kathy till gården med sin egen häst för att ha semester. Alex ägnar sig först mest åt att blänga surt på henne, men snart blir de vänner. Och efter ett tag blir stämningen ganska flirtig. En helg ska Nina åka till Hamburg för att hälsa på sin flickvän och lämnar gården och hästarna i flickornas händer. De börjar med att åka till affären och handla en stor flaska vodka...

Den här filmen har en lite speciell stämning. Dels tror jag det är de många långa scenerna där bara landskapet filmas och så de långa scenerna där flickorna bara går över ett fält eller arbetar med något. Ja, överhuvudtaget är alla scener väldigt långa. Det spelas inte heller någon musik utan det är en väldig massa ljud istället. Det är hästar som frustar, gäss som kacklar, kor som råmar och får som bräker. Och alla andra småljud får också väldigt stort utrymme. En del ljud kände jag faktiskt nästan att jag helst hade sluppit höra... Men allt det här gör ändå på något vis att man känner sig väldigt närvarande i filmen. Till slut känner jag att jag landat lika mycket på de tyska fälten som huvudpersonen, så när jag sedan plötsligt får se en scen från stan i Hamburg och det hörs ljud av bilar som tutar så känns det nästan lite stressigt.

Just det här att allting är så utdraget och segt gör filmen både lite mysig och faktiskt också lite rolig. I biosalongen skrattade publiken flera gånger just åt saker som INTE hände. Lite svårförklarat kanske, men se filmen så förstår du nog vad jag menar!

Who´s afraid of Vagina Wolf?

I den här komedin från 2013 får filmmakaren Anna en medelålderskris. Hon inser att ingenting känns roligt längre och att hon blivit ful och överviktig. Hon har inget jobb (utom när hon ibland klär ut sig i en vaginadräkt och håller upp en reklamskylt för Brasilian Wax) och ingen flickvän och har inte blivit en känd manusskrivare och regissör som hon hade planerat. Istället är hon pank och bor i sin kompis garage i Los Angeles. Hon hade som plan att helt stänga ute kärleken ur sitt liv, för att kunna fokusera på arbetet och därigenom bli känd och hitta kärleken, men tydligen ville sig inte den planen.

Just när hon funderat på att ge upp helt träffar hon på snyggingen Katia på en fest och de börjar prata om allt möjligt, till exempel Virginia Wolf. Anna berättar att hon håller på att jobba på en film om Virginia Wolf, vilket inte är sant, och erbjuder Katia en roll i filmen. Sedan skyndar hon hem och stänger in sig i garaget och skriver filmmanuset rekordsnabbt. Hon ber sina snygga väninnor att vara skådespelerskor i filmen och en annan väninna att filma. De sätter igång direkt och under tiden spanar Anna på Katia och väntar på rätt tillfälle att bjuda ut henne på en dejt.

 Jag tyckte inte om den här filmen alls. Jag gillade inte huvudrollsinnehavaren och jag gillade inte typen av humor som hela filmen bygger på. Det fanns ingen romantik och ingenting kändes det minsta verkligt, utan bara påklistrat. Det kändes som att den som skrivit detta filmmanus ville att jag skulle skratta åt att Anna gick runt i en vaginadräkt och att hennes garage blev fullt av cigarettrök samtidigt som jag skulle tycka att det var djupt och tankfullt med det här spåret som tog upp varför hon inte vågade bli kär. Jag tyckte inte om något av det och det passade dessutom inte ihop. Den som gillade Itty Bitty Titty Committee kanske gillar denna film, för den tyckte jag var ungefär lika usel och meningslös.

 Sådär, då ska jag ställa in sågen i garderoben och gå vidare mot nya äventyr! Ha det fint movielovers!

Reaching for the moon

 

 

Reaching for the moon är baserad på verkliga händelser och handlar om den amerikanska poeten Elizabeth Bishop och hennes kärlek till den brasilianska arkitekten Lota de Macedo Soares. Filmen utspelar sig till störst del i Rio de Janeiro på 1950-talet dit Elizabeth åker när hon fått skrivkramp för att hälsa på sin väninna Mary.

Mary och Lota bor tillsammans på Lotas stora gods i en dal utanför stan. Lota har ritat huset själv, every inch of it, som hon själv säger till Elizabeth när hon anländer. Själv är Elizabeth inte så bekväm med att framhäva sig själv och sina bedrifter. Hon blir illa till mods när någon reciterar en av hennes dikter och hon vägrar att läsa upp sin poesi i andras sällskap.

Först irriterar sig Lota på Elizabeth och frågar Mary om hennes väninna inte ska åka hem snart, men så en kväll skäller Lota ut Elizabeth för att hon tycker att hon varit oförskämd som vägrat läsa en dikt för en av gästerna vid middagen. Elizabeth förklarar sig och efter det ser Lota henne med andra ögon. Väldigt andra ögon. Plötsligt går allting väldigt fort, ungefär såhär: ”Hej! Jag älskar dig. Jag ska bygga ett hus åt dig på min tomt där du kan skriva dikter.”

Elizabeth är väldigt fascinerad av Lota, men undrar om det inte blir konstigt eftersom Lota redan är ihop med Mary, men Lota menar att hon bara har vänskap med Mary, inte kärlek. Mary håller förstås inte med om detta. Men Lota tycker att Mary kan bo kvar på godset ändå och så köper hon en baby åt henne som hon kan ta hand om.

Saker fungerar förstås inte helt smidigt för de tre kvinnorna och babyn på godset. Elizabeth dricker för mycket sprit och tittar på Mary i en kikare från sitt hus. Mary vill helst ha Lota tillbaka. Lota får fullt upp med uppdraget att anlägga en park i Rio och hon gör Mary till sin assistent. Elizabeth vinner Pulitzerpriset och blir allt mindre blyg och allt mer alkoholiserad. Sedan kommer ett erbjudande om att börja undervisa i USA en termin.

Ska Elizabeths och Lotas kärlek klara allt detta? Det är nog bäst att du skaffar filmen och ser efter. Jag tycker absolut att den är sevärd och det var även intressant att få bekanta sig med Elizabeth Bishops poesi, som jag inte kände till sedan tidigare.

TV-serier

Egentligen är det här förstås en FILMblogg, men nu när det blir sommar och semester och allt tänker jag att jag kanske kan göra ett undantag och tipsa även om några sevärda tv-serier!

Alldeles alldeles underbar på alla sätt och vis är förstås serien Orange is the new black där Piper hamnar i fängelset och inser att även hennes före detta flickvän är där. Dessutom vimlar det av spännande, knäppa och roliga karaktärer.



Lipservice är en spännande, sexig och väldigt lesbisk serie från Skottland.



En klassiker i flatseriesammanhang är förstås The L-Word. Den är inte min personliga favorit, för den känns inte särskilt verklighetstrogen, men det är väldigt flatigt och väldigt mycket av allt.



En fin och rolig dokumentärserie som har gått på SVT under våren är Flator, där vi får följa alldeles riktiga flator och deras liv.



Fler tips på tv-serier kan du hitta hos Fem flator fantiserar!

La vie d´Adèle (Blue is the warmest colour)

Den här filmen är ju väldigt känd, inte minst för att den vann Guldpalmen 2013, så förväntningarna var höga när jag slog mig ner i soffan och knäppte på filmen om Adèles liv. Och visst levde den upp till förväntningarna! Skådespelarna är fantastiska och det är så äkta och så mycket känslor att man blir alldeles utmattad. En rolig sak med den här filmen är också att den är baserad på ett seriealbum. Hur ofta händer egentligen det?

Adèle är bara 16 år när hon får syn på Emma med det blå håret. Hon blir jättekär. Men Adèle och Emma är olika på alla sätt. Det den ena hatar älskar den andra. Emma är konstnär och målar. Hon önskar att Adèle ska hitta det konstnärliga inom sig och förverkliga sig själv, men Adèle har inga sådana drömmar. Hon vill istället bli lärare åt barn, allra helst åt de barn som har svårt för skolan och behöver extra hjälp. Men när Adèle och Emma träffas är det passion på alla plan. Det är också väldigt många långa sexscener i filmen och inte några Hollywood-sexscener utan scener som är så äkta att jag nästan skäms och vill gå ut ur sovrummet och lämna flickorna i fred.

Min rekommendation till dig: Se denna film! Här finns kärlek och glädje och sorg och man skrattar och gråter och det gör ont. Mycket bättre betyg kan väl en film knappast få?

Circumstance (Förbjuden kärlek)

Circumstance är en iransk film från 2011 som handlar om förbjuden kärlek mellan två kvinnor.

Atafeh och Shireen bor i Teheran och är bästa vänner, men inser snart att de känner mer än så för varandra. De pratar om att rymma till Dubai för att få vara tillsammans. Atafehs bror Mehran är också intresserad av Shireen, men hon visar inget intresse för honom. Mehran brukade festa och använda droger, men en dag börjar han ett nytt liv och blir strikt religiös. Han börjar också att arbeta för sedlighetspolisen. Snart har han en plan för hur han ska få Shireen att gifta sig med honom genom utpressning. Atafeh och Shireen tycker om att vara ute och festa, men i Iran är kvinnor mycket utsatta och får inte leva hur de vill, på många fler sätt än bara att de måste skyla sig och inte får ha sex innan äktenskapet. Mehran smygfilmar när Atafeh och Shireen tillsammans med två vänner spelar in iranska röster till filmen "Milk" (om den amerikanske gaypolitikern Harvey Milk) för att även Iran ska få ta del av upplysningen. Mehran anger dem för sina kollegor på sedlighetspolisen och sedan ligger de risigt till. Vad som händer sedan talar jag förstås inte om.

Circumstance är en spännande film om två unga kvinnor som har hela samhället emot sig, men ändå känner vad som är rätt. Det känns så väl i filmen hur frustrerade de är över alla orättvisor som drabbar dem och jag känner med dem.

En mycket sevärd film tycker jag! Se den!

The kids are all right

Jag har skjutit upp att se den här filmen ganska länge, helt enkelt för att jag inte tyckte den verkade så jätterolig, utan mest stökig. Dessutom är det inte någon hemlighet att jag gillar romantiska filmer med mycket kärlek i. Den här filmen är inte alls sådan. Nic och Jules har två nästan vuxna barn tillsammans och deras förhållande lunkar på tills den dagen då barnen bestämmer sig för att de vill träffa sin biologiske far, spermadonatorn Paul. Då vänds plötsligt hela familjens liv uppochner. Barnen upptäcker att de tycker väldigt mycket om Paul och börjar träffa honom mer och mer. Även Jules dras in i Pauls liv, då Paul erbjuder henne jobbet att designa hans trädgård. Jules upptäcker att även hon gillar Paul mycket, och att hon till och med är attraherad av honom. Under tiden blir Nic mer och mer arg och svartsjuk på Paul.

Jag måste erkänna att filmen ändå är bättre än jag trodde att den skulle vara, men för oss romantiker är den ändå inte någon hit. Jag irriterar mig också mycket på "familjeöverhuvudet" Nic, men det måste väl betyda att hon spelar sin roll väl eftersom hon lyckas framstå som en riktig (och irriterande) karaktär.

Vem ska se den här filmen? Någon som njuter av familjedrama och som har en skämskudde tillgänglig för alla de pinsamma situationerna som uppstår. Men några skratt blir det ju också här och var. =)