onsdag 23 december 2020

Happiest season


 Julen är en härlig tid på många vis, men när det gäller film är det inte många filmer med jultema som faktiskt har ett engagerande manus. Amerikanska julfilmer finns det tusentals av, och de flesta är väldigt lika varandra. Det är någon rik överklassfamilj med ett antal vuxna barn som har kärleksproblem. Ofta är något gammalt ex inblandat. Jag får väl därför erkänna att mina förväntningar på Happiest season inte var jättehöga, även om det förstås alltid är lite mer engagerande när huvudpersonerna är lesbiska. 

Handlingen är som följer: Harper (Mackenzie Davis) är ihop med Abby (Kristen Stewart). Hon bjuder med Abby att fira jul tillsammans med hennes familj. Abby är först tveksam, men låter sig sedan övertalas. På vägen dit i bilen avslöjar Harper dock att hon inte kommit ut för sin familj, och undrar om Abby kan tänka sig att låtsas vara Harpers rumskompis. Hon har redan sagt till sin familj att Abby är hennes rumskompis som kommer med för att hennes föräldrar är döda och att hon därför inte har någon att fira med. Redan här lackar jag ur på den här filmen. Finns det inte tillräckligt många filmer där någon ska hålla på att dölja sin läggning och sedan dras in i en massa förvecklingar på grund av detta? Kan inte någon bara göra något nytt och smart, eller något fint och känslosamt? 

Men nej, tjejerna kommer fram till det gigantiska huset, pappan vill bli borgmästare, mamman är hemmafru, de diskuterar vem som gått i skolan var och vem ska bli advokat. Vi får veta att alla barnen måste vara perfekta för att pappan ska kunna vinna valet. Och då får man inte vara gay förstås. Här är jag lite sugen på att stänga av filmen utan att se klart, men det är förstås svårt att recensera en halv film, så jag fortsätter att se även andra halvan. I sann amerikansk julfilmsanda dyker Harpers ex upp. Hon har faktiskt två stycken till och med, en man, och en kvinna. Men det är förstås mannen som är "problemet" i filmen. Åh, jag höll på att glömma en klyscha; Abby har förstås en gaykille som bästa kompis, som hon kan bolla allt som händer med. 

Jag ska inte tala om hur filmen slutar förstås, men det kan ni säkert gissa ändå. Ni kanske också kan gissa att filmen inte får någon höjdarplacering på den lesbiska filmtopplistan. Sammanfattningsvis tyckte jag att denna film var: Förutsägbar, klyschig, tråkig och oengagerande. Det bästa med filmen var att den är film nr 100 på min lista. God jul! (Men se något annat i jul...)


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar