Tell it to the bees

Skottland, 1952. Lydia arbetar hårt i fabriken, men kan ändå inte få ihop pengar som räcker för att försörja henne och sonen Charlie. Charlies pappa vill inte kännas vid sin son och tänker gifta sig med en annan kvinna, något som leder till att Charlie blir retad i skolan och ständigt hamnar i slagsmål. En dag blir hans faster orolig för att han gjort illa sig ordentligt och tar honom till doktorn. Dr Jean Markham har just tagit över sin faders praktik och även bikuporna han har på gården. Charlie blir fascinerad av bina och doktorn lovar att han får komma tillbaka och hälsa på dem. Hon säger att man kan berätta alla sina hemligheter för bina, och Charlie berättar för dem att hans mamma är ledsen.

När Charlies pappa slutar betala hyran för Lydia och Charlie räcker inte pengarna till och till slut blir de vräkta. Dr Markham anställer då Lydia som hushållerska, och snart har de svårt att dölja sina känslor för varandra. De berättar dock inte något för Charlie om sitt förhållande, så när han kommer på dem känner han sig arg och sviken, och springer hem till sin pappa och berättar om de båda kvinnornas förhållande. Det blir inte populärt. Pappan säger att Charlie nu måste bo hos honom och att hans mamma aldrig får komma dit mer. Dessutom börjar folk i staden tala illa om dem. Hur ska de lösa detta? Går det att lösa?

Det här är en fin berättelse och man känner omedelbart sympati med de båda kvinnorna. Jag tycker också att de passar väldigt bra ihop. Om man ska klaga på något är det kanske att det är lite för gulligt, vackert och tillrättalagt så att det inte griper tag i en riktigt lika mycket som det skulle kunna ha gjort. Det är också en scen (som involverar bin) som känns lite väl orealistisk, men det kan jag ha överseende med, för det är på det stora hela en sådan fin och kärleksfull film.