Porträtt av en kvinna i brand

Jag hade höga förväntningar på den här filmen, eftersom regissören Céline Sciamma tidigare gjort flera riktigt bra filmer, som exempelvis Tomboy och Water Lilies. Och det är också en riktigt bra film. Den är väldigt vacker, både fotomässigt och miljömässigt.

Handlingen utspelar sig på en ö i Bretagne i Frankrike år 1760. Huvudpersonen är konstnären Marianne, som har fått i uppdrag att göra ett porträtt av Héloïse, en ung kvinna som just lämnat klostret. Héloïse ska giftas bort och den presumtiva brudgummen vill se hur hon ser ut. Men Héloïse vill inte gifta sig och Marianne måste måla henne i smyg. Marianne blir rodd över till ön och Héloïses mamma introducerar henne som en sällskapsdam som ska hålla lite koll på Héloïse eftersom hennes syster tog livet av sig för att hon inte ville giftas bort.

Kvinnorna tar promenader längs den stormiga branta kusten. Först under tystnad, men sedan börjar de tala med varandra. Marianne iakttar Héloïse om dagen och målar henne i hemlighet på natten och snart börjar de båda kvinnorna bli dragna till varandra. När porträttet är klart känner Marianne att hon måste erkänna för Héloïse vad hon har gjort. Héloïse blir förbluffad. "Är det verkligen sådär du ser mig?" säger hon. Därefter förstör Marianne porträttet och säger till Héloïse mamma att hon inte blev nöjd. Till allas förvåning erbjuder sig Héloïse att sitta för Marianne så att hon kan måla av henne ordentligt. Mamman säger att Marianne får en chans till, men när hon kommer åter från ett ärende i staden om en vecka ska porträttet vara klart. Marianne och Héloïse får en vecka i frihet tillsammans  medan Marianne målar porträttet som ska avsluta allt.

Filmens styrka är att handlingen är helt fokuserad på de båda kvinnorna och hur de lär känna varandra. Handlingen går på djupet och berättelsen går mycket långsamt framåt så att tittaren verkligen får följa med i hur relationen utvecklas.

Filmen är också mycket fri från män. I början av filmen finns några män som ror Marianne över till ön. Hon frågar om vägen och han säger att det är rakt fram mellan träden. I slutet av filmen finns också en man som säger Hej. I övrigt finns inga män med i handlingen överhuvudtaget. I bakgrunden finns förstås mannen som Héloïse måste gifta sig med, men ingenting nämns om vem han är, vad han gör eller vad han vill. Istället är det Héloïse mamma som står för viljan att Héloïse ska gifta sig - detta för att de ska kunna flytta till Milano och få ett bättre liv.

Skådespelerskorna gör en riktigt bra insats och har en bra kemi. Det är inte riktigt så sprakande som i exempelvis Carol eller hjärteslitande som i Aimee und Jaguar, men det är en vacker relation som skildras.

Sammanfattningsvis: En väldigt vacker film och ett måste att se för den lesbiska filmälskaren!