Tove

 Det här var en jättefin film! Vi får träffa Tove Jansson, Mumintrollens skapare, när hon första gången träffar och förälskar sig i teaterregissören Vivica Bandler. Det visar sig inte vara helt oproblematiskt, eftersom Vivica inte bara är gift, utan dessutom trivs med att vara en fri fågel som umgås med vem hon vill när hon vill. Samtidigt får vi se hur Tove jobbar för att ta sig fram inom konsten, författandet och serietecknandet. Hon har det ofta knapert och mutar sin hyresvärd med målningar när inte pengarna räcker till hyran.

Tove kallar lesbiska för mymlor. Vivica kallar Tove för Tofslan och Tove kallar Vivica för Vifslan, något som den som kan sin mumin säkert känner igen. Vivica ber Tove att skriva en pjäs om Mumintrollen som hon kan sätta upp på sin teater.

Sitt livs kärlek, Tuulikki Pietäla (Too-ticki), träffar Tove först mot slutet av denna film, så den relationen får inte mycket utrymme. Det är lite synd, för det verkar ha varit en väldigt fin relation. Men även så som filmen är gjord nu rymmer den mycket värme, kärlek och relationer. Det vore coolt om det gjordes en "Tove 2" som tog vid där denna film slutade, för efter att ha sett detta vill man bara ha mer!

Ammonite

Ammonite handlar om den självupplärda paleontologen Mary Anning som arbetar i den lilla byn Lyme Regis på Englands sydkust. Hon försörjer sig själv och sin mor på att leta fram fossiler av urtidsdjur (ammoniter) som de säljer till turister, men hon har också gjort sig ett namn och fått ett av sina fynd utställda på museum i London.

En dag får hon besök av en geolog, Mr Murchison, som betalar för att få följa med när hon letar fossiler vid havet. Han har också med sig sin unga fru Charlotte som lider av melankoli. När det är dags för Mr Murchison att resa vidare bestämmer han sig för att det är bättre om Charlotte stannar i Lyme Regis och han ber därför Mary att ta hand om henne.

Det sägs inte mycket under filmens första del. Mary är väldigt butter och ler inte ens mot någon. Det är nästan så att man undrar om de två kvinnorna någonsin kommer att nå fram till varandra. Men sedan blir Charlotte riktigt sjuk, och Mary tvingas ta hand om henne. Efter det händer något. Charlotte anstränger sig för att försöka hjälpa till i Marys hem, och att lära sig mer om fossil.

När de sedan blir bjudna på en tillställning tillsammans utspelar sig ett svartsjukedrama som tvingar Mary att bekänna färg. 

Ammonite har vissa likheter med En kvinna i brand, men är lite råare, gråare och kärvare. Att Mary är så väldigt kärv och inbunden gör också att det tar väldigt lång tid innan man får njuta av några känslor. Samtidigt gör Kate Winslet rollen som Mary väldigt bra. Hon kan uttrycka otroligt mycket bara genom blickar och ansiktsuttryck.

Men det som blir kvar hos mig några månader efter att jag sett filmen är mest den där känslan av melankoli, blåsiga stränder, höga klippor och ett kallt och fattigt hem. Kanske var det också precis så Mary Anning hade det. Om hon var lesbisk är det egentligen ingen som vet, men man kan ju alltid hoppas att hon fick njuta av lite kärlek någon gång, mellan alla de kalla blåsiga utflykterna till stranden.

Happiest season

 Julen är en härlig tid på många vis, men när det gäller film är det inte många filmer med jultema som faktiskt har ett engagerande manus. Amerikanska julfilmer finns det tusentals av, och de flesta är väldigt lika varandra. Det är någon rik överklassfamilj med ett antal vuxna barn som har kärleksproblem. Ofta är något gammalt ex inblandat. Jag får väl därför erkänna att mina förväntningar på Happiest season inte var jättehöga, även om det förstås alltid är lite mer engagerande när huvudpersonerna är lesbiska. 

Handlingen är som följer: Harper (Mackenzie Davis) är ihop med Abby (Kristen Stewart). Hon bjuder med Abby att fira jul tillsammans med hennes familj. Abby är först tveksam, men låter sig sedan övertalas. På vägen dit i bilen avslöjar Harper dock att hon inte kommit ut för sin familj, och undrar om Abby kan tänka sig att låtsas vara Harpers rumskompis. Hon har redan sagt till sin familj att Abby är hennes rumskompis som kommer med för att hennes föräldrar är döda och att hon därför inte har någon att fira med. Redan här lackar jag ur på den här filmen. Finns det inte tillräckligt många filmer där någon ska hålla på att dölja sin läggning och sedan dras in i en massa förvecklingar på grund av detta? Kan inte någon bara göra något nytt och smart, eller något fint och känslosamt? 

Men nej, tjejerna kommer fram till det gigantiska huset, pappan vill bli borgmästare, mamman är hemmafru, de diskuterar vem som gått i skolan var och vem ska bli advokat. Vi får veta att alla barnen måste vara perfekta för att pappan ska kunna vinna valet. Och då får man inte vara gay förstås. Här är jag lite sugen på att stänga av filmen utan att se klart, men det är förstås svårt att recensera en halv film, så jag fortsätter att se även andra halvan. I sann amerikansk julfilmsanda dyker Harpers ex upp. Hon har faktiskt två stycken till och med, en man, och en kvinna. Men det är förstås mannen som är "problemet" i filmen. Åh, jag höll på att glömma en klyscha; Abby har förstås en gaykille som bästa kompis, som hon kan bolla allt som händer med. 

Jag ska inte tala om hur filmen slutar förstås, men det kan ni säkert gissa ändå. Ni kanske också kan gissa att filmen inte får någon höjdarplacering på den lesbiska filmtopplistan. Sammanfattningsvis tyckte jag att denna film var: Förutsägbar, klyschig, tråkig och oengagerande. Det bästa med filmen var att den är film nr 100 på min lista. God jul! (Men se något annat i jul...)

Colette

Den här filmen är lite extra rolig just för att den är baserad på verkliga historier från författaren Sidonie Gabrielle Colettes liv. Eller bara Colette, som hon kallar sig senare.

Den kände författaren och kritikern Willy (Dominic West), som bor i Paris, förälskar sig i Colette (Keira Knightley), som är en flicka från landet och inte vet något om Paris kulturliv. Men de gifter sig och hon flyttar med honom till Paris. Där lär hon sig snabbt om överklassens och kändisarnas liv och får ta del av kultur och underhållning.

Det visar sig att Willy är en riktig slarver, som är otrogen och som inte skriver sina egna artiklar eller böcker, utan har en uppsättning medhjälpare som arbetar för honom. Trots hans framgångar verkar pengarna aldrig räcka till, eftersom han slösar bort allt genom att festa och bjuda alla han träffar.

 En dag, när de som vanligt behöver mer pengar, säger Willy åt Colette att skriva en bok åt honom. Historien om flickan Claudine blir en bestseller, och Willy vill genast att Colette ska skriva fler böcker i hans namn. Det börjar slita på deras äktenskap att Willy ständigt tar åt sig äran för allt. Samtidigt är han otrogen åt höger och vänster.

En dag träffar de dock på en kvinna som verkar mer intresserad av Colette än av Willy. Han uppmuntrar henne att gå med kvinnan hem, men efteråt blir han svartsjuk, och löser det genom att själv börja träffa samma kvinna i smyg. Resultatet av deras triangeldrama blir förstås en ny bok om Claudine.

Samtidigt som Colettes och Willys äktenskap är på upphällningen träffar Colette en fascinerande person, markis(innan) de Belbeuf, som klär sig i kostym och vägrar uppträda som en kvinna. De börjar turnera runt och göra teater tillsammans och Willy blir mer och mer desperat när Colette slutar skriva för honom och tycker att alla ska få veta vem som egentligen skrivit böckerna om Claudine.

Jag tyckte om den här filmen, även om det inte är en lesbisk kärlekshistoria som står i centrum. Det är intressant att få följa Colettes frigörelse, när hon upptäcker sin talang och börjar gå sin egen väg. Det är också en kvalitetsfilm, med duktiga skådespelare och bra manus. Helt klart en sevärd film!

Tell it to the bees

Skottland, 1952. Lydia arbetar hårt i fabriken, men kan ändå inte få ihop pengar som räcker för att försörja henne och sonen Charlie. Charlies pappa vill inte kännas vid sin son och tänker gifta sig med en annan kvinna, något som leder till att Charlie blir retad i skolan och ständigt hamnar i slagsmål. En dag blir hans faster orolig för att han gjort illa sig ordentligt och tar honom till doktorn. Dr Jean Markham har just tagit över sin faders praktik och även bikuporna han har på gården. Charlie blir fascinerad av bina och doktorn lovar att han får komma tillbaka och hälsa på dem. Hon säger att man kan berätta alla sina hemligheter för bina, och Charlie berättar för dem att hans mamma är ledsen.

När Charlies pappa slutar betala hyran för Lydia och Charlie räcker inte pengarna till och till slut blir de vräkta. Dr Markham anställer då Lydia som hushållerska, och snart har de svårt att dölja sina känslor för varandra. De berättar dock inte något för Charlie om sitt förhållande, så när han kommer på dem känner han sig arg och sviken, och springer hem till sin pappa och berättar om de båda kvinnornas förhållande. Det blir inte populärt. Pappan säger att Charlie nu måste bo hos honom och att hans mamma aldrig får komma dit mer. Dessutom börjar folk i staden tala illa om dem. Hur ska de lösa detta? Går det att lösa?

Det här är en fin berättelse och man känner omedelbart sympati med de båda kvinnorna. Jag tycker också att de passar väldigt bra ihop. Om man ska klaga på något är det kanske att det är lite för gulligt, vackert och tillrättalagt så att det inte griper tag i en riktigt lika mycket som det skulle kunna ha gjort. Det är också en scen (som involverar bin) som känns lite väl orealistisk, men det kan jag ha överseende med, för det är på det stora hela en sådan fin och kärleksfull film.

Porträtt av en kvinna i brand

Jag hade höga förväntningar på den här filmen, eftersom regissören Céline Sciamma tidigare gjort flera riktigt bra filmer, som exempelvis Tomboy och Water Lilies. Och det är också en riktigt bra film. Den är väldigt vacker, både fotomässigt och miljömässigt.

Handlingen utspelar sig på en ö i Bretagne i Frankrike år 1760. Huvudpersonen är konstnären Marianne, som har fått i uppdrag att göra ett porträtt av Héloïse, en ung kvinna som just lämnat klostret. Héloïse ska giftas bort och den presumtiva brudgummen vill se hur hon ser ut. Men Héloïse vill inte gifta sig och Marianne måste måla henne i smyg. Marianne blir rodd över till ön och Héloïses mamma introducerar henne som en sällskapsdam som ska hålla lite koll på Héloïse eftersom hennes syster tog livet av sig för att hon inte ville giftas bort.

Kvinnorna tar promenader längs den stormiga branta kusten. Först under tystnad, men sedan börjar de tala med varandra. Marianne iakttar Héloïse om dagen och målar henne i hemlighet på natten och snart börjar de båda kvinnorna bli dragna till varandra. När porträttet är klart känner Marianne att hon måste erkänna för Héloïse vad hon har gjort. Héloïse blir förbluffad. "Är det verkligen sådär du ser mig?" säger hon. Därefter förstör Marianne porträttet och säger till Héloïse mamma att hon inte blev nöjd. Till allas förvåning erbjuder sig Héloïse att sitta för Marianne så att hon kan måla av henne ordentligt. Mamman säger att Marianne får en chans till, men när hon kommer åter från ett ärende i staden om en vecka ska porträttet vara klart. Marianne och Héloïse får en vecka i frihet tillsammans  medan Marianne målar porträttet som ska avsluta allt.

Filmens styrka är att handlingen är helt fokuserad på de båda kvinnorna och hur de lär känna varandra. Handlingen går på djupet och berättelsen går mycket långsamt framåt så att tittaren verkligen får följa med i hur relationen utvecklas.

Filmen är också mycket fri från män. I början av filmen finns några män som ror Marianne över till ön. Hon frågar om vägen och han säger att det är rakt fram mellan träden. I slutet av filmen finns också en man som säger Hej. I övrigt finns inga män med i handlingen överhuvudtaget. I bakgrunden finns förstås mannen som Héloïse måste gifta sig med, men ingenting nämns om vem han är, vad han gör eller vad han vill. Istället är det Héloïse mamma som står för viljan att Héloïse ska gifta sig - detta för att de ska kunna flytta till Milano och få ett bättre liv.

Skådespelerskorna gör en riktigt bra insats och har en bra kemi. Det är inte riktigt så sprakande som i exempelvis Carol eller hjärteslitande som i Aimee und Jaguar, men det är en vacker relation som skildras.

Sammanfattningsvis: En väldigt vacker film och ett måste att se för den lesbiska filmälskaren!