Tove

 Det här var en jättefin film! Vi får träffa Tove Jansson, Mumintrollens skapare, när hon första gången träffar och förälskar sig i teaterregissören Vivica Bandler. Det visar sig inte vara helt oproblematiskt, eftersom Vivica inte bara är gift, utan dessutom trivs med att vara en fri fågel som umgås med vem hon vill när hon vill. Samtidigt får vi se hur Tove jobbar för att ta sig fram inom konsten, författandet och serietecknandet. Hon har det ofta knapert och mutar sin hyresvärd med målningar när inte pengarna räcker till hyran.

Tove kallar lesbiska för mymlor. Vivica kallar Tove för Tofslan och Tove kallar Vivica för Vifslan, något som den som kan sin mumin säkert känner igen. Vivica ber Tove att skriva en pjäs om Mumintrollen som hon kan sätta upp på sin teater.

Sitt livs kärlek, Tuulikki Pietäla (Too-ticki), träffar Tove först mot slutet av denna film, så den relationen får inte mycket utrymme. Det är lite synd, för det verkar ha varit en väldigt fin relation. Men även så som filmen är gjord nu rymmer den mycket värme, kärlek och relationer. Det vore coolt om det gjordes en "Tove 2" som tog vid där denna film slutade, för efter att ha sett detta vill man bara ha mer!

Ammonite

Ammonite handlar om den självupplärda paleontologen Mary Anning som arbetar i den lilla byn Lyme Regis på Englands sydkust. Hon försörjer sig själv och sin mor på att leta fram fossiler av urtidsdjur (ammoniter) som de säljer till turister, men hon har också gjort sig ett namn och fått ett av sina fynd utställda på museum i London.

En dag får hon besök av en geolog, Mr Murchison, som betalar för att få följa med när hon letar fossiler vid havet. Han har också med sig sin unga fru Charlotte som lider av melankoli. När det är dags för Mr Murchison att resa vidare bestämmer han sig för att det är bättre om Charlotte stannar i Lyme Regis och han ber därför Mary att ta hand om henne.

Det sägs inte mycket under filmens första del. Mary är väldigt butter och ler inte ens mot någon. Det är nästan så att man undrar om de två kvinnorna någonsin kommer att nå fram till varandra. Men sedan blir Charlotte riktigt sjuk, och Mary tvingas ta hand om henne. Efter det händer något. Charlotte anstränger sig för att försöka hjälpa till i Marys hem, och att lära sig mer om fossil.

När de sedan blir bjudna på en tillställning tillsammans utspelar sig ett svartsjukedrama som tvingar Mary att bekänna färg. 

Ammonite har vissa likheter med En kvinna i brand, men är lite råare, gråare och kärvare. Att Mary är så väldigt kärv och inbunden gör också att det tar väldigt lång tid innan man får njuta av några känslor. Samtidigt gör Kate Winslet rollen som Mary väldigt bra. Hon kan uttrycka otroligt mycket bara genom blickar och ansiktsuttryck.

Men det som blir kvar hos mig några månader efter att jag sett filmen är mest den där känslan av melankoli, blåsiga stränder, höga klippor och ett kallt och fattigt hem. Kanske var det också precis så Mary Anning hade det. Om hon var lesbisk är det egentligen ingen som vet, men man kan ju alltid hoppas att hon fick njuta av lite kärlek någon gång, mellan alla de kalla blåsiga utflykterna till stranden.