Dyke hard

Jag kände att jag ville börja året med att se en flatfilm dag 1 för att liksom sätta standarden för året och jag började fundera på vad jag skulle se. Jag har en del osedda filmer på hög som jag liksom inte hunnit fram till. Då plingade det till i inkorgen och där låg ett mail från en läsare som undrade varför jag inte recenserat den svenska filmen Dyke hard. Jag såg detta som ett tecken och bestämde mig för att detta får bli årets första film!

Någon alldeles lätt första film att recensera blev det dock inte. Som den trogne läsaren säkert känner till har jag en del kriterier när jag placerar in filmerna på min lesbiska filmtopplista. Förutom filmisk kvalitet i stort, som manus, skådespelare, kamera med mera, så spelar det in hur stor del av filmen som utgörs av en lesbisk kärlekshistoria. En film som till exempel Carol, som har den lesbiska kärlekshistorien i fokus rakt igenom och förmedlar så mycket känslor att biobesökarna trillar av stolen, en sådan film är inte svår att placera in på topplistan, men filmer som But I´m a cheerleader, som driver hejdlöst med könsroller, en sådan film har inte samma djup och samma känslor och det är därför väldigt svårt att jämföra dem. Jag vet dock att ni är väldigt många därute som älskar filmen But I´m a cheerleader och att vissa av er skulle vilja se den högre upp på listan. Men nu är det såhär, att på den lesbiska filmtopplistan, där prioriteras kärlek mellan kvinnor. En vinnande kombination är alltså mycket lesbiskt + jättebra film.

Som ni kanske förstår blir det alltså precis samma problem med Dyke hard, som med But I´m a cheerleader. Faktiskt tror jag också att ni som gillade hejaklacksledaren även skulle gilla Dyke hard. Den är liksom ännu mer over the top. Den är inte bara en komedi, den är också en B-film och med det menar jag inte att det är en film som blivit sämre än vad man tänkt sig, utan den här filmen har liksom målet att vara en B-film. Skådespelarna spelar över, pratar svengelska, deras röster är dubbade, de befinner sig plötsligt på helt andra platser i bilden än i scenen innan. Och manuset är... ja.. oviktigt. Den här filmen är mer som en fest. Regissören har tryckt in allting hon vill ha med, allting som inte brukar vara i en film, allting som är queert, mycket sex, mycket ful rekvisita, många ordvitsar... Ibland sjunger folk också, inte så vackert, men hjärtligt. 

Om jag ska försöka beskriva vad filmen handlar om? Jo, den handlar om ett band som ska åka till en festival och tävla om ära, berömmelse och pengar. Men de har fiender som försöker hejda dem från att komma fram till staden. Ja, något sådant är det väl, men som sagt, handlingen är inte det viktigaste här.

Vem ska se den här filmen? Jag tippar som sagt att ni som gillade But I´m a cheerleader kan gilla den här humorn. Ni som gillar overload av allt queert, ni som gillar osexigt sex, ni som gillar B-film. Ni som letar efter en film full av finstämd kärlek får välja något annat.

Filmen kommer som ni förstår inte att ta hem någon höjdarplacering på Den lesbiska filmtopplistan. Det beror på att den inte har någon kvalitet, inte något djup och inte någon lesbisk kärlekshistoria som utgör huvudhandling. Sedan vet jag att många av er därute kommer att älska den ändå och det är väl bra det. ; )