Reaching for the moon är baserad på verkliga händelser och
handlar om den amerikanska poeten Elizabeth Bishop och hennes kärlek till den
brasilianska arkitekten Lota de Macedo Soares. Filmen utspelar sig till störst
del i Rio de Janeiro på 1950-talet dit Elizabeth åker när hon fått skrivkramp för
att hälsa på sin väninna Mary.
Mary och Lota bor tillsammans på Lotas stora gods i en dal
utanför stan. Lota har ritat huset själv, every inch of it, som hon själv säger
till Elizabeth när hon anländer. Själv är Elizabeth inte så bekväm med att
framhäva sig själv och sina bedrifter. Hon blir illa till mods när någon reciterar en av hennes
dikter och hon vägrar att läsa upp sin poesi i andras sällskap.
Först irriterar sig Lota på Elizabeth och frågar Mary om
hennes väninna inte ska åka hem snart, men så en kväll skäller Lota ut
Elizabeth för att hon tycker att hon varit oförskämd som vägrat läsa en dikt
för en av gästerna vid middagen. Elizabeth förklarar sig och efter det ser Lota
henne med andra ögon. Väldigt andra ögon. Plötsligt går allting väldigt fort,
ungefär såhär: ”Hej! Jag älskar dig. Jag ska bygga ett hus åt dig på min tomt
där du kan skriva dikter.”
Elizabeth är väldigt fascinerad av Lota, men undrar om det
inte blir konstigt eftersom Lota redan är ihop med Mary, men Lota menar att hon
bara har vänskap med Mary, inte kärlek. Mary håller förstås inte med om detta. Men Lota
tycker att Mary kan bo kvar på godset ändå och så köper hon en baby åt henne
som hon kan ta hand om.
Saker fungerar förstås inte helt smidigt för de tre
kvinnorna och babyn på godset. Elizabeth dricker för mycket sprit och tittar på
Mary i en kikare från sitt hus. Mary vill helst ha Lota tillbaka. Lota får fullt
upp med uppdraget att anlägga en park i Rio och hon gör Mary till sin
assistent. Elizabeth vinner Pulitzerpriset och blir allt mindre blyg och allt
mer alkoholiserad. Sedan kommer ett erbjudande om att börja undervisa i USA en
termin.
Ska Elizabeths och Lotas kärlek klara allt detta? Det är nog
bäst att du skaffar filmen och ser efter. Jag tycker absolut att den är sevärd
och det var även intressant att få bekanta sig med Elizabeth Bishops poesi, som
jag inte kände till sedan tidigare.
