När filmen ”Olydnad” börjar får vi möta den framgångsrika
fotografen Ronit (Rachel Weisz), som bor i New York. Hon håller just på att fotografera en
tatuerad äldre man. Då kommer någon och säger att hon måste komma fort, för en
man vill prata med henne. Detta samtal får vi aldrig se. I nästa scen går Ronit
istället till en bar, där hon har sex med en man på en toalett. I nästa scen
åker hon skridskor och gråter. I scenen därpå sitter hon på planet till London.
Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker att den här filmen borde börja på
ett helt annat sätt, för det här är bara förvirrande. Kanske vill filmens
skapare med dessa scener illustrera hur upprörd Ronit blev över det där
samtalet hon fick från mannen, och hur ohälsosamt hon hanterar sina problem?
Eller nåt. Vem vet.
Ronit åker till London, för att hennes far, som är en känd
och uppskattad rabbin, har gått bort. I London verkar församlingen mest bli
sura över att hon kommit dit för hans begravning. Ronit blir förvånad när hon får
veta att hennes barndomsvänner Dovid och Esti (Rachel McAdams) har gift sig med varandra. För
att knyta åter till det jag var inne på tidigare: Jag skulle vilja ha en annan början
på den här filmen, en början som planterar förutsättningarna för problemen.
Gärna att den kunde börja i vännernas barndom, så att vi kunde få se vad det är
som har gjort att stämningen är så stel mellan dem. Och att vi kunde få veta
varför Ronits far inte vill träffa henne.
Istället får vi se Ronit traska runt och lida, dels för att
hon sörjer fadern och dels för att alla verkar hata henne. Mitt i allt detta
stela börjar hon plötsligt hångla med Esti. Publiken i biosalongen skrattar här
lite förvånat och frågar sig: ”Eh, var det där
verkligen ett hångelläge?” Liknande saker händer när filmen fortsätter.
Stämningarna i de olika scenerna hänger liksom inte ihop. Själva handlingen känns också rätt osannolik på sina ställen
och människorna uppträder märkligt och inkonsekvent. En del av förvirringen hade kunnat undvikas om vi hade fått veta förutsättningarna från början, men en del saker hade varit osannolika ändå.
Sammanfattningsvis: Den här berättelsen hade kunnat skildras
på ett mycket bättre sätt. De två Rachelsarna som spelar Ronit och Esti gör väl
sitt bästa för att få handlingen att verka trovärdig, men det håller inte hela
vägen.
