Below her mouth

"En ny flatklassiker" skriver Ronny Larsson i tidningen QX om kanadensiska filmen "Below her mouth". Jag håller sällan med männen i QX när de skriver om flatfilmer. Jag minns till exempel att den porriga gubbfilmen Room in Rome beskrevs som romantisk och fin. Inte heller denna gång håller jag med QX. Den här filmen var en besvikelse. Det finns mycket sex i den, så den som uppskattar sex kanske kan få ut något av det, men någon kemi eller känsla finns det inte.

Vad handlar då filmen om? Den handlar om takläggaren Dallas (Erika Linder) som går runt och är dryg och tror att hon är jättecool. Hon ligger med många kvinnor, men blir inte kär i dem. (Man kan säga att hon är den här filmens Shane. Fast mycket sämre.) En dag träffar Dallas på moderedaktören Jasmine på en klubb och då uppför hon sig drygt och hånglar upp henne fastän hon är förlovad. Det visar sig vara ett vinnande koncept eftersom Jasmine till slut går med på att ta en drink med henne.

Dallas och Jasmine ägnar sig mest åt att ha sex och talar till varandra i meningar som är ungefär tre ord långa. De verkar inte heller direkt tala till varandra utan mer för sig själva. Som jag förstår det umgås de bara i två dagar, men verkar ändå tycka att de känner varandra utan och innan (trots tre ords-meningarna).

Alla som jobbade med den här filmen var tydligen kvinnor och det lät ju lovande tyckte jag. Ändå känns det här som en film som män kommer att gilla mer än kvinnor och huvudpersonen Dallas hade lika gärna kunnat vara en man för hon gör bara typiskt manliga saker, lägger tak, går på strippklubb och bär buttert runt på en whiskeyflaska när hon är nere.

Nej Ronny, nästa flatklassiker är det inte.

The Handmaiden

Många känner säkert till författaren Sarah Waters och hennes fantastiska böcker som till exempel Kyssa Sammet, Ficktjuven och Hyresgästerna. Många känner säkert även till BBC:s fantastiska filmatiseringar av böckerna. När jag fick höra att sydkoranske regissören Park Chan-wook skulle göra en koreansk version av Ficktjuven blev jag både nyfiken och lite skeptisk. När något redan har gjorts så bra är det svårt att överträffa det och dessutom känns Sarah Waters så väldigt engelsk.

Men... Park Chan-wook har verkligen gjort om Ficktjuven till någonting helt annat i filmen The Handmaiden. Sarah Waters oväntade vändningar finns kvar, men inte bara det: nu har det även lagts till en extra dimension och vissa saker har bytts ut, så till och med jag som har sett och läst Ficktjuven blir överraskad över vad som händer. Det är ett smart drag.

The Handmaiden är en rätt galen film. Jag har sett den beskrivas som en erotisk psykologisk thriller. Huvudpersonen är den unga Sookee som får anställning hos Lady Hideko som kammarjungfru för att hjälpa en man som vill lura till sig hennes förmögenhet.

Till en början verkar allt rätt oskyldigt, men snart inser man att alla försöker utnyttja och lura varandra på olika sätt. Allra läskigast är nog Kouzuki, som håller sin rika systerdotter Hideko fången i sitt stora hus och tvingar henne att läsa erotisk litteratur för honom och hans vänner. Han planerar också att gifta sig med henne för att få hennes pengar så att han kan köpa fler böcker. Man förstår att Kouzuki är riktigt läskig och gör värre saker än så, men länge får man inte veta vad, vilket gör honom ännu läskigare.

Eftersom jag är en romantiker så uppskattar jag mest de kärleksfulla ögonblicken i filmen. Regissören däremot, verkar mer uppskatta de erotiska ögonblicken och de där spänningarna som blir när ingen vet vem de kan lita på. Jag tänker att det i sexscenerna kanske också spelar in att regissören är en man, för speciellt en sexscen tycker jag förstör filmen lite. Jag tänker: Nej, så där skulle de inte göra där och då. Det blev mer porrigt än kärleksfullt. Men å andra sidan är hela filmen rätt spretig. Det går från romantiskt till porrigt till läskigt till sorgligt till roligt. Just det där att man inte vet vad som kommer att hända härnäst gör att det hela känns väldigt galet och roligt.