Freeheld

Igår satt jag på biografen Park och grät. Jag tror inte att jag var ensam om det heller. Stockholm Pride hade nämligen bjudit in till förhandsvisning av filmen Freeheld, med Julianne Moore och Ellen Paige.

Det börjar lite trevande. Vi får se hur polisen Laurel Hester tar fast knarklangare och hur hon åker till en annan stad för att träffa kvinnor, eftersom hennes karriär blir förstörd om det skulle komma ut att hon är lesbisk. När jag hade sett så långt började jag känna att den här filmen nog inte var någon höjdare, men sedan tog det sig! Laurel träffar Stacie, en mycket yngre kvinna som arbetar som mekaniker. De träffas på en volleybollträning för lesbiska och blir väldigt kära.

Just när de har skaffat hus och hund och ingått partnerskap insjuknar Laurel i cancer. Det står klart att hon kommer att dö och Laurel vill därför att hennes pension ska tillfalla Stacie. Så brukar det nämligen fungera för poliser, att deras make/maka får pensionen om de skulle avlida. Men partnerskapslagen är ny och tidigare är det bara heterosexuella som har kunnat dra nytta av att få den bortgångnes pension. Eftersom kommunstyrelsen består att ett gäng konservativa gubbar som är oroliga för att homosexuella kanske snart får gifta sig avslår de Laurels ansökan.

Det är nu Laurel måste avgöra om hon ska kämpa för sin sak. När en journalist skriver om henne i tidningen dyker stöd upp i form av rörelsen som propagerar för att homosexuella ska få gifta sig och snart är proteströrelsen igång. Poliserna på Laurels station får det plötsligt svårt när de måste avgöra om de ska våga stötta henne eller inte.

Det fina i den här filmen är främst skådespeleriet. Julianne Moore och Ellen Paige spelar sina roller väldigt bra. Konstigt nog fungerar även Steve Carrell, som leder proteströrelsen. Han kommer plötsligt in och drar skämt mitt i den sorgliga cancerhistorien och ändå förstör det inte filmen. Något som är både fint och lite sorgligt är att filmen är baserad på en sann historia och i slutet får vi se bilder på de "riktiga" människorna bakom rollerna. Ja, jag grät lite då... med...

Den här filmen tycker jag att ni ska gå och se! Varför inte under Stockholm Pride? Premiär på svensk bio den 22 juli!

Frances & Gloria (Bye bye Blondie)

Det var lite lustigt att jag trodde att jag blev rekommenderad två olika filmer, en som hette ”Bye bye Blondie” och en som hette ”Frances & Gloria”, men sedan insåg jag att det faktiskt var samma film, bara att den franska titeln är ”Bye bye Blondie”, medan filmen givits ut under namnet ”Frances & Gloria” i Sverige. Vete sjutton varför. Själv tycker jag nog att den ”franska” titeln är bra mycket käckare.

Den här filmen börjar med att Gloria och hennes vänner sitter och tittar på en talk show. Vännerna beundrar talk show-värden, Frances Mur, men Gloria snackar skit om henne. Plötsligt står hon där, bakom dem. Det visar sig att Gloria och Frances har en historia från ungdomen. Den får vi se, en bit i taget, medan vi samtidigt får följa dem i nutid. Frances har gift sig, med en man, men hon ber ändå Gloria att flytta till henne i Paris.

I ungdomen var Gloria alldeles för vild för Frances. Hon insåg att hon skulle förstöra hennes liv och bestämde sig för att lämna henne. Nu vill hon pröva igen, men Gloria har inte förändrats särskilt mycket sedan dess. Är det verkligen en bra idé för en tv-kändis som låtsas vara straight, att låta sin smått aggressiva lesbiska ungdomskärlek flytta in i lägenheten? Och är det verkligen en bra idé för en öppet lesbisk kvinna med starka känslor att flytta in hos en garderobsflata som redan svikit henne en gång? Det får ni se i den här filmen.

Vad tycker jag om filmen då? Jo, jag gillar den! Den är lite speciell, men den står upp för sin stil. Det är skönt att skådespelarna inte är assnygga och konstlade och de har definitivt en kemi, både de som spelar det unga paret och det äldre paret.