Året är 1971 när 23-åriga lesbiska Delphine tröttnar på livet på föräldrarnas bondgård och beger sig till Paris för att få vara sig själv. Där träffar hon Carole, som drar med henne i den spirande feministrörelsen. De blir väldigt kära och snart har Carole lämnat sin pojkvän. Men då får Delphine ett telegram: hennes pappa har fått ett slaganfall och hon måste hem och ta hand om gården. Carole bestämmer sig för att följa efter, men tillbaka på gården vågar Delphine inte längre visa sin kärlek öppet inför mamman och grannarna. Samhället är litet och könsrollerna är väldigt tydliga: det är männen som bestämmer över gårdarna och kvinnorna är utlämnade åt sina män. Delphines mamma vill också väldigt gärna att Delphine ska gifta sig med grannpojken som är kär i henne. Samtidigt undrar hon vad det är för en kvinna som har flyttat in hos dem och förundras över hennes sätt att se på saker. Hur länge ska de lyckas leva under samma tak innan förhållandet avslöjas? Hur ska deras framtid se ut om Delphine måste stanna på gården?
Det här är en riktigt bra film. Jag bryr mig om de här karaktärerna, känner med dem, hoppas att de ska få varandra. Det finns mycket känsla och det känns aldrig överdrivet eller falskt. Det går också att leva sig in i deras situation, förstå hur det känns när man vet att något är rätt, men när resten av samhället inte förstår.
Regissören Catherine Corsini har blivit intervjuad av etc och berättade då att hennes syfte var att göra en film som skulle kunna nå ut till homofober, och beröra dem med en bild av hur smärtsamt och svårt det kan vara att komma ut och leva öppet som homosexuell. Hon kommenterade också likheterna med filmen "Blue is the warmest colour": "Jag var mitt uppe i manusskrivandet av Sommaren ’71 när Kechiches film hade premiär i Cannes, och de yttre likheterna mellan berättelserna var svåra att ta för mig. Men efter att min film kom ut här, har de flesta lesbiska i Frankrike föredragit den. Blå är den varmaste färgen är en stark film, men den är gjord av en man och sexscenerna präglas av den manliga blicken."
Min rekommendation: Se den här fina filmen! Som jag har förstått kommer den att ha Sverigepremiär på bio den 1 juli.
Det här är en riktigt bra film. Jag bryr mig om de här karaktärerna, känner med dem, hoppas att de ska få varandra. Det finns mycket känsla och det känns aldrig överdrivet eller falskt. Det går också att leva sig in i deras situation, förstå hur det känns när man vet att något är rätt, men när resten av samhället inte förstår.
Regissören Catherine Corsini har blivit intervjuad av etc och berättade då att hennes syfte var att göra en film som skulle kunna nå ut till homofober, och beröra dem med en bild av hur smärtsamt och svårt det kan vara att komma ut och leva öppet som homosexuell. Hon kommenterade också likheterna med filmen "Blue is the warmest colour": "Jag var mitt uppe i manusskrivandet av Sommaren ’71 när Kechiches film hade premiär i Cannes, och de yttre likheterna mellan berättelserna var svåra att ta för mig. Men efter att min film kom ut här, har de flesta lesbiska i Frankrike föredragit den. Blå är den varmaste färgen är en stark film, men den är gjord av en man och sexscenerna präglas av den manliga blicken."
Min rekommendation: Se den här fina filmen! Som jag har förstått kommer den att ha Sverigepremiär på bio den 1 juli.
