Carol

Filmen Carol är baserad på Patricia Highsmiths klassiska bok The price of salt. Ni vet hur det kan vara, när en läst boken och sedan ser filmen? Det här är nog första gången jag har gått in i en biosalong och bara blivit totalt hänförd och känt att "Ja. Det är förstås som film den här historien ska ses!" För den här filmen har något som inte många filmer har. Den har känslor som lever, som når fram till oss i publiken som om vi vore där själva, som om vi kände kärleken, längtan, smärtan och vi sitter och hoppar nervöst i stolarna och ber till filmguden att allting ska ordna sig. Och jag kan faktiskt erkänna att jag grät både en och två gånger...

Men nu ska jag kanske ta det här från början! Den här filmen utspelar sig i USA på 50-talet. Therese arbetar bakom disken på leksaksavdelningen på ett stort varuhus när hennes blick plötsligt dras till en kvinna som kommer in och har en alldeles speciell utstrålning. Hon ber Therese om hjälp att hitta en julklapp till sin dotter och när hon går därifrån glömmer hon sina handskar på disken. Therese ser till att de återbördas och som tack bjuder Carol henne på lunch. Och sedan blir hon även bjuden hem till Carols fina lyxvilla. Men där börjar problemen hopa sig. Exmannen kommer dit, de bråkar om vårdnaden av dottern, och mannen undrar vem tusan Therese är. På den här tiden var det inte okej att vara homosexuell och Carol vet att det skulle försämra hennes utsikter att få rätt att träffa sin dotter om hon ertappas med att träffa en kvinna.

Saker och ting går inte särskilt fort i den här filmen. Det är inte mycket action och egentligen skulle det kunna upplevas som att det var mycket väntan på det vi vill ska hända, men ändå blir det aldrig tråkigt, just för att känslan är med hela tiden, spänningen finns där och kärleken som nästan går att ta på.

Cate Blanchett är helt fantastisk som Carol och Rooney Mara, som spelar Therese har en mer tillbakadragen roll, men det är ju också sådan Therese är, så det är svårare att briljera där. Jag tycker ändå att hon gör det bra. Fotot i filmen är också riktigt bra. Och för en gångs skull finns det också en sexscen som bara känns vacker och naturlig.

Om ni inte har förstått det redan, så säger jag det nu: Det här är en riktig toppenfilm och jag kommer att sätta den på förstaplatsen på topplistan. Den har den lesbiska kärlekshistorien, nej den ÄR den lesbiska kärlekshistorien, den har skådespelarna, känslan, närvaron, kvaliteten, ja allt.

Sverigepremiär på bio blir det på juldagen och jag kan bara säga: Spring och se den, se den, se den! Kanske ni hittar mig där, när jag står i kö för att se den igen.