Nattvakten (The Night Watch)

Vilken tur vi har, att BBC har gjort så fina filmatiseringar av Sarah Waters böcker! Tidigare har jag recenserat "Tipping the velvet", "Fingersmith" och "Affinity". Nu har jag sett "The Night Watch" och även den håller förstås hög klass. Dock är den lite stökigare och inte riktig lika galet spännande som de övriga filmerna.

Jag har tidigare läst boken och tyckte att även den var lite svår att följa. Dels för att det är så många personer inblandade och dels för att handlingen går baklänges. Detta koncept har man använt även i filmen. Egentligen känns det lite enklare att hänga med i filmen än i boken. Filmen är lite mer avskalad och så hjälper det förstås att man känner igen personerna.

Att jag gillar de andra filmerna bättre tror jag också beror på att de går in djupare i en persons liv. Nu får vi istället se lite mindre av många personers liv.

Men vad handlar den här filmen egentligen om, undrar du? Ja, jag ska försöka mig på en förklaring!

I början av filmen (som då egentligen är slutet) befinner vi oss i London efter kriget. Där finns Viv, som träffar en gift man som heter Reggie och driver en dejtingagentur tillsammans med Helen. Helen i sin tur lever tillsammans med sin flickvän, författaren Julia, men förhållandet knakar i fogarna. Viv har också en bror som heter Duncan. Han har suttit i fängelse för att han tillsammans med sin pojkvän försökt begår självmord. Sedan har vi Kay, som hjältemodigt körde ambulans och räddade liv under kriget, men nu verkar ha blivit över och inte har någon vidare tur i kärlek. Sedan går vi bakåt i tiden och vi får se vad personerna gjorde under kriget och innan det började. Allas liv vävs ihop på ett eller annat sätt.

Som vanligt finns det kärlek men också en hel del melankoli och sorg och olycka. Man kan aldrig lita på att det går bra för karaktärerna när Sarah Waters skriver. Men, sammanfattningsvis: En sevärd film, bra skådespelare och som vanligt bra kvalitet när BBC spelar in!

Cloudburst

Cloudburst är en amerikansk-kanadensisk film från 2011. Stella och Dotty är två gamla lesbiska tanter som bor tillsammans i ett hus i Maine i USA sedan 31 år tillbaka. En dag kommer Dottys barnbarn Molly på besök och säger till Stella att hon vill sätta Dotty på ett hem. Stella blir jättearg, kör ut henne och skriker "Försvinn ur mitt hus" tillsammans med diverse andra svärord, men Molly tycker inte att det är Stellas hus, utan hennes mormors hus. Hon har inte förstått att de är ihop och hon tycker att mormodern behöver riktig vård.

En dag lurar Molly den blinda Dotty att skriva på ett papper som ger henne rätten att sätta henne på ett hem. Hon kommer med en polis och hämtar Dotty och Stella kan inte stoppa dem. Stella blir rasande och smyger sig in på hemmet på natten för att befria Dotty. De bestämmer sig för att rymma till Kanada och gifta sig så att ingen kan ge sig på dem igen.

På vägen till Kanada plockar de upp en liftare, en ung kille som är på väg hem till sin döende mor. De tar bara med honom för att väcka mindre uppmärksamhet, men det visar sig snart att han blir viktigare för dem än så.

Den här filmen växlar lite i kvalitet. Ibland är den väldigt fin och rörande, ibland väldigt rolig, men ibland lite tillgjord. Att Stella svär så mycket och ska kaxa sig vid fel tillfällen tycker jag inte direkt tillför något. Det känns mest som att det inte passar in, eftersom hon inte är sådan alltid. På det stora hela är filmen rätt mycket feelgood, söt och fin. Den kommer nog inte att lämna något bestående intryck hos mig, men den var trevlig medan jag såg den.

Como Esquecer (So hard to forget)

Nej, trots titeln kommer den här brasilianska filmen inte att vara jättesvår att glömma känner jag. Jag kommer att minnas tonen i den, men inte några enskilda händelser. Det var inte så att filmen var dålig, men eftersom den handlade om en kvinna som blivit övergiven att sitt livs kärlek och filmens stämning speglade hennes humör rätt bra, så blev man inte direkt uppmuntrad. Jag menar, det är ju tillräckligt illa att behöva stå ut med sin egen hjärtesorg. Vill man då även uppleva någon annans? Det är kanske en smaksak. Men nu ska jag väl ta det här från början!

"So hard to forget" handlar om Julia. Hon är 35 år och arbetar som engelsklärare. Hon har just blivit övergiven av Antonia och man kan lugnt säga att hon inte mår bra. Hon är deprimerad helt enkelt, riktigt deprimerad. Hade det här varit en Hollywoodfilm hade väl någon kommit och svept iväg henne och botat hennes depression på två sekunder. Så är det inte i denna film. Julias bäste vän Hugo försöker muntra upp henne så gott han kan. Hon blir också uppvaktad av en av sina unga elever, men hon orkar inte med någon av dem. När Julias hyresvärd kommer och påpekar att hon inte betalat hyran rycker bäste vännen in och övertygar Julia om att hon bör flytta in med honom och en annan kompis, Lisa, i ett hus som han har ärvt av sin expojkvän som har dött. I det nya huset sitter Julia och skriver och gråter. Lisa gråter också, för hon har blivit dumpad av sin pojkvän som fått reda på att hon är med barn. Men en dag kommer Lisas kusin Helena till huset och hon är glad och lagar mat. Och flirtar med Julia gör hon också. Men kan hon nå fram till henne?

So hard to forget handlar just om det, att det är svårt att glömma, svårt att ta sig vidare och lägga det gamla bakom sig, svårt att bli hel och glad igen. Se denna film om du vill ha något som är lite melankoliskt vackert. Se inte denna film om du vill bli glad och uppmuntrad.

Tomboy

Mon dieu, vilken charmig film! Tioåriga pojkflickan, eller om man vill transpersonen (Regissören säger att hon med flit lämnat detta öppet så att alla ska kunna känna igen sig) Laure och hennes familj flyttar till ett bostadsområde utanför Paris. Det är sommarlov och kvarterets barn är ute och leker hela dagarna. Den första personen Laure träffar på i det nya området är Lisa. När de hälsar presenterar sig Laure som Mikael och så fortsätter hennes sommarlov med en ny identitet. Mikael spelar fotboll med killarna, klipper av sin baddräkt så att den blir ett par badbyxor och kysser sin första tjej. Men när sommarlovet närmar sig sitt slut börjar problemen hopa sig. Lisa undrar varför Mikaels namn inte står på klasslistan och en dag ringer en grannfru på och vill prata med Mikaels mamma.

Det som gör den här filmen så söt och charmig är hur Laures familj skildras. De är alla så kloka och kärleksfulla och Laure och hennes syster har en väldigt fin relation. Hela filmen visas ur barnens perspektiv. Det är hela tiden de som står i centrum och hur de leker och interagerar med varandra känns hela tiden väldigt verkligt.

Eftersom det här är en lesbisk filmblogg och betygsättningen av filmerna inte bara utgår utifrån kvaliteten på filmen, utan även hur stor del av filmen som upptas av en lesbisk kärlekshistoria och hur kemin mellan huvudpersonerna är, kan Tomboy inte få någon topplacering på listan. Det är en otroligt bra film och skådespelarinsatserna helt fantastiska, men filmen handlar mer om Laures personliga identitet än om lesbisk kärlek. Det gör den dock inte mindre sevärd.

Jag rekommenderar varmt denna film!

Annie goes facebook

Det har varit så trevligt att prata film med alla er som har skrivit till mig på Qruiser! Det får ni förstås gärna fortsätta att göra, men jag tänkte att det kunde vara kul att även prata film lite mer öppet så att alla kan vara med och dela med sig av tips och åsikter. Därför har jag skapat en sida på Facebook som man kan kika in på om man vill vara med och diskutera!

80 dagar (80 egunean)

I denna spanska film från 2010 träffar vi Axun, en 70-årig kvinna som åker till sjukhuset för att ta hand om sin dotters exman som blivit allvarligt skadad i en bilolycka. På sjukhuset träffar hon på Maite som var hennes bästa vän när de var tonåringar. Maite tar hand om sin bror som fått en stroke och ligger i sängen bredvid. De båda kvinnorna har inte sett varandra på mer än 50 år. Deras vägar skildes när Axun gifte sig och Maite blev pianist. 

När de nu ses igen märker de att den speciella relation de hade som tonåringar fortfarande finns kvar. De börjar umgås och ha trevligt tills Axun får veta att Maite är öppet lesbisk. Det får henne att börja fundera över sina egna känslor. Var deras relation som tonåringar något mer än bara vänskap? Var går gränsen? Vågar hon ta reda på det, nu när hon är 70 år gammal? Axun börjar åka till sjukhuset varje dag för att ta hand om dotterns exman, något som Axuns man tycker är väldigt märkligt eftersom de inte stod varandra så nära. Till slut börjar han känna sig åsidosatt och undrar vad hans fru egentligen har för sig.

Till en början tyckte jag att den här filmen var lite seg, men den tog sig efter ett tag. Det finns mycket kärlek i den och även sorg och humor. Det är en film med personlighet helt enkelt och man känner för alla karaktärerna. En rar tantfilm!